Luleå: ”Rädda helgtillägget”

Den 10 september samlades drygt 60 personer utanför Strand Galleria i Luleå för att sedan demonstrera mot stadshuset under parollen ”Rädda helgtillägget”. Som Offensiv tidigare rapporterat om hotas helgtillägget för vårdanställda i Luleå kommun. Detta har mötts av ilska från de anställda. Demonstrationen den 10 september ställde politikerna till svars.

Utanför Strand talade bland andra undersköterskan David Hedberg, en av arrangörerna och medlem i Rättvisepartiet Socialisterna. En av demonstranterna var Anne-Maj Ekman som jobbar på Midskogens äldreboende:

– Det är svagt gjort av sossarna, de borde börja med att sänka lönerna högst upp. Under demonstrationen ropades talkörer som ”Vad vill vi ha? Lönen kvar!” och ”Sänka lönen det var droppen – har ni ingen skam i kroppen?”

Väl framme vid stadshuset fortsatte talkörerna i väntan på kommunalrådet Karl Petersen (S). Solveig Nilsson, som jobbar på Midskogens äldreboende, tycker nedskärningarna inte är arbetarpolitik.

– Nedskärningarna drabbar de boende hårdast och det är mindre bemanning på helgerna. Men vi tänker fortsätta att kämpa. När Karl Petersen dök upp blev han överöst med frågor om nedskärningarna. På en av frågorna svarade han att slopat helgtillägg för vissa kommer att innebära en lönehöjning.

Demonstranterna svarade med att skrattande bua ut Petersen. Efter fyra minuter sa Petersen att han inte har mer tid. En upprörd kvinna ropade då åt Petersen och frågade om han inte skulle sänka sin egen lön istället. 100-tals namn har samlats in för att rädda helgtillägget och namninsamlingen kommer att fortsätta. Nästa förhandling äger rum den 25 september och kampen kommer att fortsätta tills politikerna backar. Emma Lugnet

Reinfeldts paket: För lite – för sent

Regeringens nya stödpaket till kommuner och landsting är långt ifrån tillräckligt. Det tillfälliga stödet på totalt tio miljarder kronor till kommuner och landsting 2010 räddar inga 13 000 jobb som regeringen påstod i måndags.

Stödpaket handlar mer om att försöka rädda högerralliansen undan en valförlust 2010. De tio miljarderna, sju till kommunerna och tre till landstingen, ”är pengar för att säkerställa att kommunerna inte behöver panikbromsa och säga upp”, sa statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i samband med att regeringen presenterade sitt paket den 7 september.

Dagen efter Reinfeldts utfästelse kom besked om att mellan 450 och 500 personer förlorar sina jobb på Länssjukhuset i Sundsvall och Härnösand. Samma dag rapporterade Piteå-Tidningen att: ”17 tjänster försvinner när socialtjänsten i Piteå tvingas spara. Mest drabbas Norrgården i Norrfjärden där elva vårdplatser inom äldreomsorgen tas bort liksom åtta heltidstjänster.” I slutet av augusti i år varnade Lärarförbundet för en lärarminskning utan motstycke.

Mot den bakgrunden räcker inte sju miljarder kronor extra till kommunerna långt. Inte ens om alla extra miljarder gick till skolan skulle det räcka som kompensation. ”Omräknat till lärartjänster skulle regeringens satsning innebära motsvarande cirka 7 700 lärare i skolan. Det kan jämföras med att antalet lediga lärarjobb som utannonserades under årets första fem månader minskade med omkring 13 000”, skrev Lärarförbundet i en kommentar till regeringspaketet. ”Landstingen sparar två miljarder kronor i år och betydligt mer nästa år”, enligt en debattartikel i SKL:s tidning Dagens Samhälle den 3 september.

Regeringens tre miljarder kronor extra till landstingen är för lite för sent. Den ”panikbromsning” som Reinfeldt varnade för inleddes redan i fjol. Nu rullar verksamheten bakåt och nedskärningspaketen avlöser varandra. Krisen och den snabbt stigande arbetslösheten innebär att kommunerna och landstingens skatteinkomster blir minst 40 miljarder kronor mindre 2010 än de räknade med i juni förra året. ”Skatteunderlagstillväxten är historiskt svag”, menar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) på sin byråkrat­svenska.

Resultatet är snabbt växande underskott i kommuner och landsting och de kärva tiderna kommer att bestå och till och med förvärras. ”För åren 2011 och 2012 ser situationen ännu mer bekymmersam ut med stora underskott. Det beror dels på minskade statsbidrag dels på de ackumulerade effekterna av en svag skatteunderlagsutveckling. Kommunerna kommer dessa år tvingas fortsätta vidta kraftiga åtgärder för att klara ekonomin.” ((SKL om kommunernas och landstingens ekonomi – maj 2009). Och regeringens stödpaket är bara en tillfällig och liten inkomstförstärkning. Om det vittnar en rad kommunpolitiker.

I exempelvis Malmö blir det inga mer pengar till förskola och äldreomsorg 2010. – Tvärtom. Vi har ju beslutat om ett sparbeting på en procent både i år och nästa år. Det ligger fast, säger kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S) till Sydsvenskan den 8 september. I Uppsala kommun, som skär hårt i verksamheten i år, ska de extra pengarna –144 miljoner kronor – inte ens gå till verksamheten utan ”i första hand användas för att förstärka kommunens ekonomiska resultat”, enligt vad kommunalrådet Karolina Hilding (FP) uppgav för Radio Uppland i tisdags.

I Dalarnas landsting, som ska spara 600 miljoner kronor och minska antalet tjänster med 600 under kommande tre åren, kommer regeringens extra pengar inte att innebära ”någon förändring av den besparingsplan som beslutats”, säger landstingsrådet Ingalill Persson (S) till Dala-Demokraten den 8 september. Botkyrka kommun beräknar att tappa 250 miljoner kronor nästa år i skatteintäkter på grund av ökad arbetslöshet. Samtidigt ökar socialbidragskostnaderna med 15 procent 2010.

– Då betyder regeringens extrapengar, som för Botkyrkas del skulle landa på omkring 40 miljoner kronor, väldigt lite, sa Katarina Berggren, kommunstyrelsens ordförande (S), till radions Ekot i måndags. Så ser det ut i kommun efter kommun, i landsting efter landsting. Regeringspaketet är inte oväntat med tanke på att det snart är val. Men ingen ska tro att nedskärningspolitikerna helt plötsligt blivit välfärdens försvarare.

Det regeringen spenderar idag på att försöka mildra krisens verkningar betyder nya nedskärningar imorgon. Bara en beslutsam kamp för jobb och verkliga satsningar på skola, vård och omsorg kan stoppa nedskärningarna och tvinga politikerna att dra tillbaka varsel och personal- inskränkningar i form av tysta varsel (pensionsavgångar som aldrig ersätts, vikarier som inte längre får jobb o s v).

Det krävs inget mindre än kommunala uppror och masskampanjer för att få till stånd en politisk kursändring. Inte minst fackföreningarna måste ta striden nu. Och om den fackliga ledningen på central (och ofta även lokal) nivå inte är beredd att ta den nödvändiga fajten måste nätverk och andra gräsrotsinitiativ tas som kan samla anställda med brukare, anhöriga, elever, föräldrar och så vidare.

Rättvisepartiet Socialisterna vill på alla sätt stödja bygget av sådana proteströrelser och därmed bidra till att lägga de första grundstenarna till ett nytt socialistiskt arbetarparti och en ny kämpande arbetarrörelse.

Per Olsson

Protester mot bärplockarslaveriet

17 timmar arbete per dag, lön: 14 000 kr i skuld!

– Vi kräver minst 80 procent tillbaka av de pengar vi betalt för att resa till Sverige. Och att vi gemensamt och snarast möjligt får resa tillbaka hem till Thailand, säger Chartchai från Bangkok när jag träffar honom utanför hans tillfälliga hem i en gammal nedlagd sporthall i Luleå.

Över 200 av 7 000 thailändska bär-plockare i Sverige har sedan i söndags samlats i Luleå i en desperat protest mot den omänskliga situation de befinner sig i. Med löften om att kunna tjäna stora pengar på bärplockning i Sverige har många av dem lånat 50 000-100 000 baht (10 000-21 000 kronor) av thailändska bemanningsföretag som tagit dem hit.
– Jag misstänker att företagen har svenska ägare, säger Chitrawan Sandberg, ordförande i Thailändska före ningen i Norrbotten.

Under många år har bärplockarna utnyttjas av företagen till slavlöner, men i år, när bärtillgången varit dålig, har situationen blivit ohållbar. Många av plockarna är fortfarande skyldiga lika mycket som när de kom hit, trots att de jobbar mellan 15 och 20 timmar per dygn. De får betala dyrt för uppehälle, bilar och mat, trots att de kör omkring i gamla skrothögar och bor i nedlagda skolor och liknande.
När Thailands arbetsmarknadsminister Phaithoon Keawthong skulle besöka Luleå för att träffa bäruppköparna (!) tog några hundra plockare en sista chans för att ta sig dit och kräva handling från regeringen.
– Den thailändska regeringen måste se vår situation. Det är svenskar som hjälpt oss med mat, boende o s v. Den thailändska regeringen gör ingenting. Arbetsmarknadsministern säger att han har besökt arbetslägren, men det stämmer inte. Vi misstänker att de thailändska bemanningsföretagen betalar regeringen under bordet, säger Chartchai.

Efter mötet vågar många av plockarna inte återvända till bäruppköparna av rädsla för repressalier och Luleå kommun har därför tvingats lö sa boende etc med hjälp av sin krisorganisation.
Bäruppköparna slår ifrån sig och lägger skulden på arbetarna:
– Det är helt klart ett problem att det i år har kommit hit bärplockare helt utan tidigare erfarenhet, sade t ex Ivan Harnesk från Svenska bärentre prenörers intresseförening.
Värst är kanske att arbeta för att hamna i skuld. En del av bärplockar na har pantsatt sina hus för att kom ma hit och nu kan de inte betala till- baka skulden. Villkoren för lånen är vidriga, med en ränta på fem eller tio procent – per månad!
Rättvisepartiet Socialisterna stödjer bärplockarnas kamp fullt ut. Den thailändska regeringen måste tvingas att garantera hemresa, en rimlig lön och skuldfrihet till bärplockarna. Svenska fackföreningar måste organisera solidaritetsaktioner för de thailändska arbetarna, inklusive en diskussion om att sätta bäruppköpare i blockad.
Jonas Brännberg

Låt banker och de rika betala krisen

Direktörernas bonusjakt avslöjar kapitalismen

Det är banker och storbolag – ledda av rika direktörer och ägda av en liten grupp stenrika – som bär ansvaret för krisen. Därför ska de ock­så betala krisen. Bara en folkstorm stoppade storbanken SEB:s bonusar och försök att smygvägen höja direktörslönerna. Direktörernas bonusjakt och törst efter nya miljonlyft har dock inte släckts med SEB. Krisåret 2008 märktes inte i direktörernas plånböcker. Det blev ”feta vd-löner trots krisår” (Svens- ka Dagbladet den 10 mars).

Oavsett om bolagen redovisar vinst eller inte ser direktörerna till att sno åt sig. I slutet av förra året var­slade stålbolaget SSAB 1 300 anställda och aviserade förluster, samtidigt fick bolagets vd Olof Fax­ander en lönehöjning på 71 procent under 2008 – totalt får han 11,4 miljoner kronor i ersättning. Även i år kommer aktie-ägarna att få utdelning. Sveriges mäktigaste ägarfamiljer fyller på sina kassakistor efter vårens bo- lagsstämmor. Utdelningskungen Stefan Persson får mest som vanligt – drygt 4,7 miljarder kronor från Hennes & Mauritz i år.

De direktörer som spekulerat bort pensionsfondernas pengar har belönat sig själva med högre lön och mer i bonus samt sett till att rädda sina egna pensioner. Samtidigt som AMF Pension – som ägs av facket och arbetsgivare – meddelade att man sänker pensioner för sina 2 miljoner sparare gav man besked om att cheferna skulle få 17 miljoner kronor mer i bonus.

I AMF:s styrelse stödde LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin den höjda bonusen, men sedan svängde hon. Det är knappast förvånande att välavlönade facktoppar röstar för bonusar och höjda direktörslöner samtidigt som de skriver på lönesänkningsavtal för arbetarna. Dessa facktoppar mås­te bytas ut om facken ska bli demokratiska och kämpande organisationer. Sak samma kan sägas om politikerna, som också har årslöner som överstiger en miljon kronor. De är också ansvariga för bonuskarusellen och direktörernas fantasilöner, vilket är ett ytterligare skäl för att ett nytt socialistiskt arbetarparti måste byggas. Direktörernas och aktie­ägarnas girighet och arrogans visar kapitalismens rätta ansikte.

MARX HADE RÄTT 2 möten med RS

Marx hade rätt – ett socialistiskt svar på krisen

Öppet möte med Rättvisepartiet Socialisterna

Torsdag 26 februari kl 19.00

Västra Brogatan 8b (samlingslokal), Malmudden

Marx 2009

En dag av debatt och diskussion om kapitalismens kris, vänsterns uppgifter och kampen för global socialism.

Lördag 28 mars i Stockholm A

rrangör: Rättvisepartiet Socialisterna

Anmälan: 0920- 220874, rs.lulea@socialisterna.org

Rädda jobben inte kapitalisterna

Till att rädda jobb och rusta upp vården finns det ”inga pengar” – men till banker och spekulanter. Privatiseringsminister Mats Odell har pre- senterat en räddningsplan för bankerna.

Räddningsplan? Tills nyligen påstods ju de svens­ka bankerna vara ett un- der av stabilitet. Det var ju snarare det privata kapitalet som påstods skapa jobb. Privatisering var ett mål i sig.
Mats Odell betalade i vintras 41 miljoner kronor till investmentbanken Morgan Stanley som ”rådgiva­re” i utförsäljningen av statliga Vin&Sprit. Förra helgen skrev samme Odell i Svenska Dagbladet och varnade för ”råkapitalism”.

Varslen inom bilindustrin fortsätter.
– Det är sjukt orättvist. Det tycker alla, säger Agu­sto Neideitter som arbetat 15 år hos Volvo Lastvagnar.
Han syftar på att företaget de senaste två åren gjort en vinst på 42 miljarder kronor. Av det har man delat ut 31 miljarder direkt till aktieägare.
Också inom vården ho­tas hundratals jobb i bland annat Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands landsting.
Men för högerregering­en, med stöd av socialdemokraternas Mona Sahlin och Tomas Östros, handlar allt nu om att rädda bankerna. Samma banker som gick med 86 miljarder kronor i vinst under 2007.

Sverige ska följa EU:s stora ”räddningspaket”. Det betyder att garantera lånen mellan bankerna och att starta en fond som ska ställa upp med aktiekapital till bankerna. Finansminister Anders Borg talar om att ”rekonstruera” bankerna, vilket i sig visar hur bräckliga även de svenska bankerna är.
I rekordfart, utan demokratiska diskussioner, genomförs drastiska och jät- telika ekonomiska paket.
I Sverige finns erfarenheterna från 1990-talet, då den ekonomiska krisen och ”bankakuten” ledde till att 100 000-tals jobb försvann, både i industrin och den offentliga sektorn.
Sänkta pensioner och högre priser på medicin fanns med bland de nedskärningar som drevs
igen­om.
Det som nu behövs är att alla bankernas räkenskapsböcker blir offentli­ga, att bankerna och bilin- dustrin förstatligas under demokratisk löntagarkontroll. Ja till demokratisk, socialistisk planering – nej till privatisering och spekulation.

Kampitalismens kris

Förra veckans ”svarta måndag” med börsras och bankkollapser följdes av en än värre ”svart måndag” den 6 oktober. Världens aktiebörser rasade brant nedåt samtidigt som ingen längre vågade låna ut. Dagen efter fortsatte härdsmältan på börserna i väntan på nya bankkrascher och statliga ingripanden för att rädda kapitalismen.

Trots att Bush till sist fick igenom historiens hittills största nödhjälpspaket till spekulanterna och trots
tidigare börsfall inleddes veckan med en ny dramatisk ”nattsvart måndag”.
I många fall var det frå­ga om historiska börsfall. I Sverige föll börsen med drygt 7 procent. Det störs­ta raset under en dag se­dan terrorattackerna mot USA 2001.
Börsen i London skakades av det största raset på 20 år och Wall Street föll tillbaka till början av 1990-talet.

Den globala börspanik­en återspeglar att kapitalisterna inte längre tror att Bush nödhjälpspaket – hi­storiens största – ger and-rum. Börsfallen förvärras också av den snabbt fördjupade bankkrisen och av att penningmarknaden har frusit inne.
Istiden på penningmarknaden jämte att bankerna vägrar att låna ut till varandra förebådar nya bankkollapser och en fördjupad finanskris.
Samtidigt står det nu klart att många länder i Europa och USA redan är i recession (lågkonjunktur) och att pessimismen breder ut sig i Asien.

Regeringarna med Bushjuntan i spetsen ger ständigt nya löften om att rädda bankerna, men inga löften ges om att rädda arbetarfamiljernas ekonomier. Inga löften ges om sänkta boräntor, omförhandlingar av lån eller uppskov för dem som fastnat i skuldfällan. Inte heller hörs ett ord om kompensation för att pensionspengarna försvinner med börsfallet.
De mångmiljardbelopp som regeringarna idag använder för att köpa ut spekulanter och banker i nöd blir snart argument för nya nedskärningar och attacker. Kapitalistisk krispolitik betyder stigande levnadskostnader, nya nedskärningar och högre arbetslöshet. I USA försvann 159 000 jobb enbart i september.

Men var finns löften om att rädda jobben, utbildning eller högre arbetslöshetsersättning?
Regeringarna förstatligar förlusterna för att ge dem som skapat krisen en chans att fortsätta sin profitjakt.
Vad som krävs är en kamp för att avskaffa kapitalismen – för socialism. Banker, finansinstitut måste förstatligas under arbetarnas kontroll och styre för att göra det möjligt att planera ekonomin i enlighet med människors behov och för miljön.