Arkiv | Antirasism RSS feed for this section

Manifestation mot rasism och nazism

3 Jun

UNDER LÖRDAGEN SLÖT ETT 60-TAL UPP TILL MANIFESTATIONEN MOT RASISM OCH NAZISM SOM NÄTVERKET PITEÅ MOT RASISM KALLAT TILL. EN BRA UPPSLUTNING TROTS VÄLDIGT DÅLIGT VÄDER.

På samma torg som vi 2004 stoppade Sverigedemokraterna, samlades vi nu som ett svar på att den nazistiska sekten SMR försökt sprida propaganda. Piteå har en antirasistisk tradition och Rättvisepartiet Socialisterna har här länge varit kända för sitt arbete mot rasismen. När vi riggat högtalare mm färdigt kom en av sossarna fram, som suttit på andra sidan torget i sin varma lokal och sett oss slita i regnet och den kalla vinden. Han frågade en av arrangörerna hur det hela börjat, svaret var att de kommit på idén med en manifestation efter dialog med RS som tidigare hållit ett torgmöte.

Arrangörerna bjöd på musik och dansunderhållning men självfallet även talare. Ronny Eriksson, komiker, musiker och lokalprofil använde sig av satir i sitt tal och framförde en acapella av låten Storsvensken. Talade gjorde även representanter från S och V, Socialdemokraten talade urvattnat om att Piteå behöver fler invandrare för att få arbetskraft. Vänsterpartiets talare talade inte heller om kamp, men informerade om den våldsamma nazistiska sekten SMR och deras agenda.

Statlig rasism och regeringens segregationspolitik var några punkter som Raymond Ohlson från Asylrörelsen i Norrbotten talade om. Han lyfte även fram det viktiga med kampen och gav konkreta exempel på hur man fått Migrationsverket att backa genom ockupationer, blockader och protester. Det var även den enda talaren som visade på att rasismen har en bakgrund i ett system som bygger på klassklyftor där de rika kan skylla på invandrare när man genomför nedskärningar.

Annonser

Lyckad demonstration i Luleå

27 Sep

Den 17 september höll Rättvisepartiet Socialisterna, Asylrörelsen Norrbotten, Elevkampanjen mfl en demonstration i Luleå, med parollen ”Vi har fått nog av social nedrustning, rasism och ojämlikhet!”. Det var ett femtiotal som stannade och lyssnade på de olika talarna.
Sven-Mikael Nyström var konferencier och inledde demonstrationen: ”Septemberalliansen hade en stor demonstration i onsdags i Stockholm, och nätverket ’Nej till nedskärningar i vården’ demonstrerar på åtta platser runtom i landet idag, bla Kiruna. Vi vägrar acceptera en samhällsutveckling där massarbetslösheten består medan vård, skola och omsorg får en allt mindre andel av samhällets resurser, inga bostäder som våra unga har råd med byggs, tågtrafiken bryter samman, elpriserna skenar och investeringarna för en klimatomställning av trafik, bostäder och industrier uteblir!”

Marcus Löfgren från Elevkampanjen talade om situationen för unga idag: ” Situationen i hemmet är en sak som påverkar utbildningen för elever i alla åldrar. Om en eller båda föräldrarna blir sjuka, arbetslösa eller får mindre lön så påverkar det barnen och risken finns då att de tar med det till skolan. Nu är det allt fler och fler som blir arbetslösa, sjuka mm och för eleverna råder det redan brist på elevvårdande personal så att alla elever kan inte få det stöd som de behöver. Vi måste resa oss mot den grymma högerpolitiken som styr i dagens samhälle! Vi kan inte göra något om vi sitter hemma, vi måste demonstrera och protestera mot nedskärningarna som drabbar de unga. Politikerna i riksdagen kommer inte göra det åt oss, vi måste själva agera för att kunna få förbättringar i skolan.”

”Den svenska migrationspolitiken är borgarnas svepskäl för att dumpa lönerna, segregera människor för att kunna genomföra nedskärningar – allt i jakten på profit. Svensk migrationspolitik polariserar, ställer människor mot varandra för att skapa bilden av en gemensam fiende – allt för att rikta bort blicken från borgarnas attacker mot samhället, välfärden och arbetarna.”, sa Raymond Ohlson, från Asylrörelsen Norrbotten.

Suad Hameed talade om situationen för sjukskrivna: ”Regeringens försämringar av sjukförsäkringen har inneburit enorm stress och oro för många av oss sjuka. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk! Regeringens politik har inneburit att 49 000 människor har blivit utförsäkrade från sjukförsäkringen. De har inte blivit friska eller rehabiliterade. Bara fattigare, när man tvingats gå till soc för att söka försörjningsstöd. Och inte ens där är det säkert att man får pengar. Utredningen kan ta veckor eller längre. Under tiden är det många som har svårt att få pengar ens till mat, än mindre hämta ut mediciner. Regeringen vill använda pengarna till skattesänkningar för rika. De hårdbantade socialförsäkringarna är en strålande affär för staten med ett överskott förra året på 45 miljarder kronor, trots hög arbetslöshet. Överskottet går rakt in till statskassan, eller om man så vill till pigavdrag och avskaffad skatt för de rika.”

Den sista talaren var Jonas Brännberg från Rättvisepartiet Socialisterna:”Blands 16 jämförda OECD-länder, de mest utvecklade länderna i världen har Sverige lägst antal vårdplatser per invånare. Personal, fackföreningar, patientorganisationer och Socialstyrelsen har gång på gång kritiserat landstingen för ständiga överbeläggningar som hotar patientsäkerheten. Men nu börjar måttet vara rågat. Det är därför Nätverket mot nedskärningar i vården demonstrerar på 8 platser idag, tex Kiruna som drabbats hårt av Norrbottens landstings nedskärningar. Men alla norrbottningar, oavsett vars man bor drabbas när landstinget ska skära bort ytterligare ca 400 miljoner kronor de närmsta åren. Demonstrationen här i Luleå idag är i solidaritet med vårdprotesterna runtom i landet, men också i solidaritet med alla andra som drabbats av regeringens omvända Robin Hood-politik – en regering som stjäl från de fattiga och ger till de rika. Sällan har det varit så tydligt som idag vem den här regeringen företräder och vem som attackeras.”
Det femtiotal människor som lyssnat på talarna gick med i demonstrationståget till stadshuset och tillbaka, och ropade paroller som ”Reinfeldt våra pengar tar, ger till de som redan har” och ”Jalla jalla, vård åt alla”. Det krävs mycket mer för att Luleås kommunalråd Karl Petersen ska backa från nedskärningarna, men detta är en bra början på en växande proteströrelse i Luleå och Norrbotten.

Alla till Göteborg 21 maj

12 Maj

Demonstration Stoppa nazisterna
11.00 21 maj Kvilletorget
Arr: GNMR

Den 21 maj kommer den viktigaste antinazistiska mobiliseringen på flera år att äga rum i Göteborg. Nazister har förhoppningen att etablera sig i Göteborg genom att profilera sig med en demonstration mot moskén på Hisingen. Varje försök att etablera sig i Göteborg från nazister har aktivt slagits tillbaka de senaste åren.

SMR, info14, ND och SvP har de alla gång på gång försökt etablera sig utan framgång. Att nazisterna tryckts tillbaka handlar om ett aktivt antinazistiskt motstånd och en aktiv rörelse med Göteborgs nätverk mot rasism, GNMR i spetsen.

Vid varje antirasistiska protest har polisen gjort allt för att nazisterna ska kunna genomföra sina aktiviteter men utan att lyckas, motståndet har varit för stort. Vid samma protester har antirasister lögnaktigt attackerats som våldsverkare av den borgerliga median samtidigt som hotet från nazisterna förminskats.

Nazisterna använder antiislam och antimoskéretorik som en plattform för att slå mot alla invandrare.
Bakom demonstrationen står Nationaldemokraterna, den nazistiska utbrytningen ur Sverigedemokraterna som lämnade partie. ND:s ordförande Marc Abrahamsson dömdes för att ha attackerat och misshandlat homosexuella när partiet organiserade ett våldsamt anfall av Prideparaden i Stockholm.
ND är också nära sammankopplad med resterna ur våldssekten info14/Fria nationalister. ND blev inbjudna av Försvarskåren Sveriges Självförsvar SS som startades av Björn Cederström, 63-år och bosatt i Motala.

Han kunde tidigare sammankopplas med nazistiska Nationalsocialistiska Svenska Arbetarpartiet. Björn Cederström vill på sin hemsida framställa SS som en paramilitär organisation med egen unerrättelsetjänst. Men i själva verket är det en isolerad man utan egentlig organisation.

Då SS är inte någon verklig organisation och ND inte finns i Göteborg, varför då mobilisera för att stoppa dem?

Denna nazistiska samling är ett försök för en styrkeuppvisning, de hoppas med polisens hjälp kunna demonstrera och på så sätt kunna stärka självförtroendet, värva medlemmar och etablera sig i Göteborg.
Att stoppa deras demonstration handlar om att bryta ryggen av den nazistiska rörelsens försök att etablera sig.
När nazister för ett år sedan skulle demonstrera under täckmantel ”rädda Keillers park” avslöjades detta av Rättvisepartiet Socialisterna, hela Sveriges samlade nazistorganisationer samlade då inte fler än 100 personer och mötte en fem till tio gånger större antinazistisk motdemonstration.

Sedan dess har någon nazistisk aktivitet inte kunnat ses i Göteborg. Men efter att rasistiska SDU med polisens hjälp tilläts att demonstrera såg nazisterna med inspiration hur hårt polisen gick in och har nu förhoppningen om ett lika stort polisbeskydd.

Polisen mobiliserar för fullt. Detta är den största polisinsatsen i Göteborg på flera år. Miljoner kronor spenderas för att garantera att nazisterna får marschera sitt hat, förbereda sina hot och stärkas inför sitt våld.
Rättvisepartiet Socialisterna deltar fullt ut i GNMR:s mobilisering för att stoppa nazisterna.

Den antirasistiska rörelsen står inte bara mot nazisterna och dess polisbeskydd utan mot sig har man också det borgerliga etablissemanget och dess media.
Media försöker piska fram krigsrubriker för att skrämma folk för att delta ”kravaller hotar varvet” var GP:s rubrik 28 april, ”Polisen rustar för kravaller” skrev GT den 10 maj.

Attackerna i media mot antirasisterna handlar om att man är rädda för att denna massiva mobilisering mot nazisterna organiserad av socialister ska inspirera till en fortsatt kamp i Göteborgs förorter. Att de tusentals som väntas demonstrera med GNMR från Kvilletorget också ska ta kamp mot den statliga rasismen, mot arbetslösheten, bostadsbristen, nedskärningar och högerpolitik.

För att bygga en verklig rörelse mot rasism och nazism måste denna kopplas samman med kampen mot högerpolitiken.
För att få en effektiv kamp kan man inte kastrera antirasismen till en moralisk fråga. Antirasismen måste kopplas till kampen mot klassamhället den statliga rasismen och kampen mot utvisningar.

RS Göteborg

Winter Pride i Piteå: ”HBT-kampen måste bli politisk”

21 Apr

I helgen gick av stapeln av för Winter Pride i Piteå. Ungefär ett 40-tal personer hade samlats för paraden och RS deltog med egna banderoller. Tidigare på dagen hade medlemmar från RS Luleå, Piteå och Boden haft en kort aktivitet på stan mot homofobiskt våld, som resulterade i två månadsprenumerationer, en ny kontakt och sex sålda Offensiv.

Rättvisepartiet Socialisterna deltog som enda politiska parti i paraden. Detta uppmärksammades av en HBT-aktivist som ställde frågan: ”Var är alla andra partier?”. Detta visar hur avpolitiserad HBT-rörelsen är och de etablerade partiernas ovilja att ta upp frågorna. Inga talkörer, inga banderoller eller plakat, förutom de som RS bidrag syntes och hördes på plats.

HBT-kampen måste bli politisk igen med krav på att krossa kärnfamilje- och heteronormen, samt mot nazistiskt och homofobiskt våld.

Rättvisepartiet Socialisterna är det enda parti i dag som tar upp dessa frågor.

Sven-Mikael Nyström

Hameed släppt från förvar

9 Nov

Hameed Al-Obaidi som Offensiv uppmärksammat tidigare är nu släppt från förvar efter EU domstolens uppmaning till Sverige att inte tvångsutvisa irakier som sökt inhibition. EU domstolen skriver i ett brev till den svenska regeringen att alla tvångsavvisade irakier som begär så kallad inhibition, alltså att avvisningen ställs in, ska få stanna i landet. Men väldigt få irakier känner till brevet och samtidigt planeras fortsatta massavvisningar från Sverige.


Läs mer

Kampen mot rasism är politisk

7 Okt

”SD tågade ut ur Storkyrkan, vi vill ha ut dom ur riksdagen”. Det sa Arne Johansson, Rättvisepartiet Socialisterna, i Studio Ett i Sveriges Radio på onsdag eftermiddag. Han deltog som en av arrangörerna och initiativtagarna till måndagens demonstration som samlade mellan 5 000 och 10 000.

Sverigedemokraten Erik Almqvist försökte påstå att biskop Eva Brunne gett sitt stöd till våld när hon på riksdagens samling i Storkyrkan kritiserade rasism. Arne Johansson gav svar på tal:

– Det är extremhögern som står för det politiska våldet, sa han och fortsatte, det hoppfulla med valresultatet är den proteströrelse som det har skapat.

Erik Almqvist försökte sedan påstå att Kristofer Lundberg (ursprungligen från Piteå) från Rättvisepartiet Socialisterna i Göteborg kastat sten och ägg på Sverigedemokraterna i Göteborg.

– Rättvisepartiet Socialisterna är en del av den starka antirasistiska tradition som finns i Göteborg och upprätthålls genom GNMR – Göteborgs Nätverk Mot Rasism. Vi har tillsammans med andra stoppat Sverigedemokraterna varje gång de försökt hålla torgmöte, inte genom att kasta sten utan genom att vara fler. Kampen mot rasism är en politisk fråga. När vi stoppade SD:s torgmöte under valet var detta möjligt för att vi var 1000 demonstranter som blockerade deras samlingsplats, inte för att vi är bättre på att slåss, svarar Kristofer Lundberg Rättvisepartiet Socialisterna i Göteborg i ett pressmeddelande.

– Rättvisepartiet Socialisterna har alltid varit tydliga med att kampen mot rasism framförallt handlar om att bekämpa nedskärningar och klassklyftor, för jobb och bostad. Vi avslöjar rasisternas lögner och förespråkar en gemensam kamp mot den splittring som SD försöker skapa genom att slå in en kil mellan olika grupper inom arbetarklassen.

Vad det hela handlar om är att Sverigedemokraterna vill vrida bort fokuset från de avslöjande de gjorde av att marschera ut ur kyrkan när predikan om alla människors lika värde ägde rum. De vill också lägga ut dimridåer om att det inte skulle vara SD och deras stormtrupper inom den nazistiska rörelsen som står för våldet, som i Uddevalla där RS medlemmar innan första maj i år misshandlades av Sverigedemokrater och nazister. Detta var bara ett av närmare 20 överfall på Rättvisepartiet Socialisternas medlemmar.

Nu fortsätter kampen mot rasism och högerpolitik. Inte fyra år utan strid, bekämpa extremhögern.

Nu krävs kamp mot rasism och högerpolitik

21 Sep

Valet 2010 blev historiskt på fler än ett sätt. Högern lyckades på nytt bli det största blocket samtidigt som man förlorade sin egen majoritet. Rasistpartiet Sverigedemokraterna vinner 20 riksdagsmandat. Medan Socialdemokraterna gör sitt sämsta val sedan 1914.

Efter valet är Sverige är mer delat än någonsin tidigare. De ökade klyftorna i samhället har skapat en ilska och frustration som bara väntar på att få sina uttryck i kollektiv kamp.
Måndagens massprotester mot SD och de folkliga protester som stoppade Sverigedemokraternas torgmöten i valrörelsens slutskede är en liten fingervisning om vad som väntar.

”Den som röstar på alliansen vaknar på måndag med en stabil regering”, sa moderatledaren Fredrik Reinfeldt på valdagen den 19 september. Men den nya högerregeringen är långt ifrån stabil utan högeralliansen tvingas nu regera vidare med stöd av ett eller flera partier.
Samtidigt har tre av fyra allians-partier gått tillbaka. Bara Moderaterna har ökat sedan förra valet. Inom det ”rödgröna” blocket var det endast Miljöpartiet som vann fler röster än i valet 2006.
Moderaterna gör sitt bästa val någonsin och fick 30,0 procent i riksdagsvalet, mot drygt 26 procent 2006.. Det är Moderaterna, i viss mån på de övriga allianspartiernas bekostnad, som kunnat dra vinning av regeringens röstköp.

Med sänkningen av inkomstskatten – i form av fyra jobbskatteavdrag – har regeringen medvetet försökt slå en kil mellan de som har ett jobb och de som inte har.
Om facken och den så kallade oppositionen verkligen tagit fajten mot de försämringar i arbetslöshets- och sjukförsäkring samt pensioner som betalade regeringens skattesänkningar skulle dessa splittringsförsök ha slagits tillbaka.
Viljan att ta kamp fanns, det märktes inte minst i det starka stödet för kravet på att facken borde utlysa en politisk strejk för a-kassan. Men istället för en politisk strejk reducerade facktopparna sin protest till en namninsamling på nätet följt av mindre demonstrationer samma dag som riksdagen klubbade igenom den nya dyra och sämre a-kassan (14 december 2006).
Svaghet inbjuder till aggressivitet. Efter att ha försämrat a-kassan följde en rad regeringsåtgärder för att pressa ner löner och arbetsvillkor samt öka klyftorna mellan arbetare som har fasta jobb och de som har otrygga tillfälliga jobb eller är arbetslösa.
Facktopparnas oförmåga att svara regeringens attacker är en orsak till att Moderaterna kunnat vinna arbetar- röster.

Men det är värt att påminna om Reinfeldts första regering gick till historien som den regering som förlorat mest i stöd under sina första hundra dagar vid makten. Försämringarna i a-kassan 2006 och det motstånd det väckte gjorde att stödet till högeralliansen rasade. I slutet av 2006 var S ensamt nästan lika stor som de fyra allianspartierna tillsammans – S-V och MP hade mer än 50 procent.
På tröskeln till 2010 hade den försämrade sjukförsäkringen medfört att opinionen på nytt svängt till oppositionspartiernas fördel.

”Alliansens hopp står till att framtidsfrågorna avgör 2010. Men de borgerliga riskerar att förlora valet på samma sätt som de vann 2006. På proteströsterna. SCB:s stora mätning att de rödgröna leder och att Moderaterna tappar. I Sifos väljarbarometer ser den trenden ut att accelerera. Moderaterna fortsätter att förlora stöd och gapet mellan blocken är ännu större. Läget är prekärt. Sifos Toivo Sjörén bedömer att den senaste tidens debatt om sjukförsäkringen har gjort att regeringen i dagsläget går miste om stöd från 350 000 potentiella väljare. Han drar också paralleller till hösten 2006. Då genomförde alliansen stora förändringar i arbetslöshetsförsäkringen, vilket direkt fick negativa effekter på opinionsstödet. Kruxet för alliansen är att den inte kan backa för mycket i de här frågorna.
Sjukförsäkringen, a-kassan och jobbskatteavdraget är fundament i den politik som de borgerliga gick till val på… Men av opinionsmätningarna att döma har många svenskar haft svårt att uppskatta de här grundläggande delarna av de borgerligas politik.”
Det erkände Svenska Dagbladet den 13 december i fjol.
Men vad som hela tiden talade emot att oppositionen skulle kunna behålla sitt övertag i väljaropinionen var det arv som S-regeringarna 1994-2002 lämnat efter sig i form av fortsatt förtroendekris för Socialdemo-kraterna.

Den nya S-ledningen var bara ny till namnet, politiken och ansiktena var densamma som under Göran Perssons tid. Och i kommuner och landsting där S styrde, genomfördes samma nedskärningspolitik som tidigare.
Socialdemokratins förborgerligande markeras främst i att partiet inte längre ses som en garant för välfärd och sysselsättning. Det sviktande förtroendet för Socialdemokratin blev heller inte mindre av att den S-ledda oppositionen utgick från att vänsterpolitik och klassval bara skrämmer medelklassväljare samt att fackens kampanjer aldrig syftade till verkligen försöka stoppa regeringens attacker.
Socialdemokraternas fortsatta fanflykt högerut, som manifesterades med att S-kongressen hösten 2009 uttalade att privat eller offentlig regi ”var en icke-fråga”, och fackens kapitulation i avtalsrörelsen kom dessutom att ge ytterligare näring till uppfattningen att det inte finns något alternativ till högerpolitiken och marknadens diktatur
Detta jämte bristen på stora kamprörelser gav regeringen ständiga möjligheter att återvinna förlorad mark med hjälp av skattesänkningar till de som har jobb.

Inte minst Moderaterna, som det dominerande av de fyra regeringspartierna, kunde också dra vinning av att krisen drabbat landsdelar och samhällsgrupper på olika sätt och grad. I Stockholms län ökade till och med sysselsättningen under krisåret 2009 samtidigt som en av tre metallare i Västerbotten gick utan jobb.
Regeringens skattesänkningar tillsammans med hushållen fortsatte att låna – konsumtion på kredit – bidrog också till att de som hade fast jobb och goda inkomster kunde upprätthålla sin köpkraft och standard, trots att kapitalismens djupdykning.

När sedan ekonomin under valåret började återhämta sig från ett historiskt bottenläge och det värsta tycktes vara över, samtidigt som flera EU-länder balanserade på randen till statsbankrutt, kunde regeringen ostört göra den ekonomiska politiken till sitt paradnummer. Med hjälp av media spreds skrytvalser om finansminister Anders Borgs (M) påstådda framgång, som gjort Sverige till oas av stabilitet i en värld präglad av skuldkriser och historiskt välfärds- slakt.
Detta skulle oppositionen snabbt ha kunnat kontra med att sätta kampen för hundratusentals nya välfärds- och gröna jobb, rätt till heltid och kortare arbetstid mot visstidsanställningar och bemanningsföretag högst på dagordningen. Men så gjordes inte, eftersom även de rödgröna ekonomiska politik omgärdas av samma kapitalistiska ”budgetdisciplin” som Anders Borgs.
Talande är datt mitt under valåren fick både högeralliansen och de rödgröna kritik från det borgerliga Konjunkturinstitutet för att man inte ville satsa tillräckligt mot arbetslöshet. ”Båda de politiska blocken är alldeles för snåla i sina vallöften. Statliga Konjunkturinstitutet anser att satsningarna borde vara dubbelt så stora för att möta den höga arbetslösheten” (SVT:s Rapport den 1 september).

I brist på politiska alternativ och en levande arbetarrörelse som kunde samla arbetarklassen i en gemensam kamp har uppfattningen närts om att utvecklingen trots allt går i rätt riktning och att det finns inget alternativ. Inte bara inom den så kallade medelklassen utan även bland arbetare och unga finns den uppfattningen representerad. Denna  uppfattning uttrycker en tillfälligt försvagad tilltro till den kollektiva kampens möjligheter, vilket i sin tur gjort det lättare för borgerligheten att driva en ideologisk-politisk motiverad kampanj mot offentliga lösningar och det man föraktfullt kallar ”bidrags-Sverige”.
Hjälpt av tillfällig ebb i klasskampen och mot bakgrund av en historisk kris för arbetarklassens orga- nisationer har Moderaternas kunnat göra inbrytningar bland LO:s medlemmar samtidigt som Sverigedemokraternas kunnat sprida sitt rasistiska gift och vinna missnöjesröster.
Men även dagens stämningar är tillfälliga fenomen.

Det nya politiska landskap som valresultatet skapar signalerar en fördjupad politisk kris som kan resultera i nyval eller en ny stor inofficiell koalition. Det rödgröna blocket håller redan på att krackelera. Miljöpartiet sneglar mot en uppgörelse med högeralliansen. På flera håll lokalt samarbetar man  med och/eller styr tillsammans med högern.
I exempelvis Västernorrland har MP och de fyra högerallianspartierna bildat en ”vårdallians”, som hoppas ta över efter att väljarna straffat S och V-styrets drakoniska nedskärningar, som samma ”vårdallians” stödde.
Med hänvisning till att undvika politiskt kaos och handlingsförlamning och i utbyte mot regeringsplatser och löfte om exempelvis ingen kärrnkraftsutbyggnad/uranbrytning i Sverige skulle kunna få MP att byta block.
I vilket fall har nog Aftonbladets Lena Mellin rätt i sin förutsägelse att ”de rödgröna snart splittras”. Redan på valnatten lät exempelvis LO:s Wanja Lundby Wedin antyda att Socialdemokraterna förlorat på rödgrönt samarbete och flera högersocialdemokrater försöker skylla valkatastrofen på samarbetet med vänstern och ”kommunisterna”. Inom socialdemokratin finns också röster som uppmanar till ett uppbrott från blockpolitiken för att nå inflytande och ”stoppa SD”. Som om en bred allians mellan de etablerade partierna bakom högerpolitik stoppar rasism och högerpopulism.
Och skulle det inte gå att få till stånd en uppgörelse mellan högeralliansen och MP eller S kommer Reinfeldt försöka regera vidare. Precis som Carl Bildts högerregering gjorde, ibland med stöd av högerpopulistiska Ny Demokrati och ibland tillsammans med S, under åren1991-94.

Trots att man var i opposition och trots regeringens nyliberala excesser och växande klassklyftor gjorde socialdemokratin sitt sämsta val sedan 1914. Partiet tappade nästan var femte väljare sedan katastrofvalet 2006. Med minsta möjliga marginal lyckades man behålla positionen som riksdagens största parti.
Socialdemokraterna kan visserligen återfå en del av det förlorade väljarstödet, men aldrig återfå samma ställning som tidigare.
Efter att ha upphört att vara ett arbetarparti med borgerlig politik har socialdemokratin omvandlats till ett borgerligt parti bland alla andra. I årets val var det bara i landets nordligaste delar som Socialdemokratin gick fram eller lyckades få samma röstandel som tidigare.
Däremot gick S tillbaka i Malmö och Göteborg, vilket man inte gjorde 2006, och i Stockholm stad fortsatte Socialdemokraternas tillbakagång och man fick inte stöd av fler än dryga 22 procent, vilket kommer att tas som ursäkt för fortsatta högerkurs och flirt med den s k medelklassen.
I väntan på en ny ledning kan Mona Sahlin sitta kvar ännu en tid, katastrofvalet till trots.

Varken Moderaterna eller något annat parti kan räkna med ett varakigt stöd. Det var också betydligt fler som röstade på M i riksdagsvalet än i landsting- och kommunval. I sina starkaste fästen – Vellinge och Täby – rasade Moderaterna och man gick tillbaka i Stockholms stad.
Moderatstyret i Vellige blev rikskänt förra året för att man vägrade ta emot flyktingbarn, ett av skälet till de M- märkta politikernas hållning var att man hoppades stoppa SD från att vinna kommunala mandat 2010. Men Moderaternas rasism och invandrarfientlighet resulterade att för första gången tar nu SD, med tre mandat, plats  i Vellinges kommunfullmäktige.
Sällan har pressen varit så ensidig och kampanjat så öppet för högeralliansens som i årets val.
Även om medias propagandaoffensiv inte avgjorde valutgången så var det en faktor bakom högeralliansens genomslag i väljarkåren. Efter- som  de rödgröna sakande både politik och aktivister som kunde besvara den på arbetsplatser, i bostadsområden och på gator och torg.

Under valrörelsen skrev tidningar spaltmeter om hur bra det gick för Sverige och hur snabbt alla kurvor vänder uppåt. När valnatten övergått i morgon lät dt annorlunda.
I måndags skrev exempelvis Svenska Dagbladet att: ”Den nya regeringen kommer inte till ett dukat bord. Det tar tid innan bordet känns dukat igen. För arbetslösheten är 8 procent och ingen ser någon större nedgång, ens på flera års sikt. De goda siffrorna över tillväxt, export och statsfinanser kan snabbt förbytas i något mer obehagligt om den globala ekonomin åter dyker nedåt.Riskerna för en mer negativ utveckling har ökat under senaste månaderna” (Svenska Dagbladet den 20 september under rubriken ”Marknaden missnöjd med valresultatet”).
”Marknaden”, som hade hoppats på att Reinfeldt skulle kunna bilda en majoritetsregering, förväntar sig nu att regeringen fördjupar systemskiftet på arbetsmarknaden samt genomför de privatiseringar man utlovat.
Bakom den arbetarfientliga politik som ”marknaden” efterlyser står även SD.
På valnatten manade Vänsterns ledare Lars Ohly till utomparlamentarisk kamp för att stoppa rasismen och SD. Dagarna innan hade samme Ohly sagt att han skulle ta Dror Feiler, som stod på plats nio på Vänsterpartiets riksdagslista, i örat för att han protesterat mot SD:s torgmöte i Stockholm den 16 september.
Istället för Ohlys tomma ord krävs att vänsteraktivister, aktiva i fack och lokala gräsrotsrörelser, antirasister och andra kämpar förenas i snabba aktioner mot högerpolitik och rasism för att på så sätt kunna börja bygget av en större proteströrelse.

Utan snabba protester riskerar återvalet av högeralliansen och rasistiska SD:s riksdagsplatser att förstärka de stämningar av missmod och resignation som finns bland arbetare och unga. Stämningar som uttrycks i en känsla av att högern är oövervinnlig och att opinionen för evigt kantrat.
Men det nuvarande samhällsklimatet och opinionsläget, som valresultatet delvis är ett uttryck för, kommer att börja förändras när reaktionens piskrapp börjar bita och attackerna besvaras med kamp.
En ny högerregering och SD i riksdagen förstärker alla de motsättningar som ackumulerats under ytan. Det är väldig provokation som bara kan mötas med organiserat motstånd, massaktioner och socialistisk politik.

Per Olsson