Archive | kvinnokamp RSS feed for this section

Lyckad demonstration i Luleå

27 Sep

Den 17 september höll Rättvisepartiet Socialisterna, Asylrörelsen Norrbotten, Elevkampanjen mfl en demonstration i Luleå, med parollen ”Vi har fått nog av social nedrustning, rasism och ojämlikhet!”. Det var ett femtiotal som stannade och lyssnade på de olika talarna.
Sven-Mikael Nyström var konferencier och inledde demonstrationen: ”Septemberalliansen hade en stor demonstration i onsdags i Stockholm, och nätverket ’Nej till nedskärningar i vården’ demonstrerar på åtta platser runtom i landet idag, bla Kiruna. Vi vägrar acceptera en samhällsutveckling där massarbetslösheten består medan vård, skola och omsorg får en allt mindre andel av samhällets resurser, inga bostäder som våra unga har råd med byggs, tågtrafiken bryter samman, elpriserna skenar och investeringarna för en klimatomställning av trafik, bostäder och industrier uteblir!”

Marcus Löfgren från Elevkampanjen talade om situationen för unga idag: ” Situationen i hemmet är en sak som påverkar utbildningen för elever i alla åldrar. Om en eller båda föräldrarna blir sjuka, arbetslösa eller får mindre lön så påverkar det barnen och risken finns då att de tar med det till skolan. Nu är det allt fler och fler som blir arbetslösa, sjuka mm och för eleverna råder det redan brist på elevvårdande personal så att alla elever kan inte få det stöd som de behöver. Vi måste resa oss mot den grymma högerpolitiken som styr i dagens samhälle! Vi kan inte göra något om vi sitter hemma, vi måste demonstrera och protestera mot nedskärningarna som drabbar de unga. Politikerna i riksdagen kommer inte göra det åt oss, vi måste själva agera för att kunna få förbättringar i skolan.”

”Den svenska migrationspolitiken är borgarnas svepskäl för att dumpa lönerna, segregera människor för att kunna genomföra nedskärningar – allt i jakten på profit. Svensk migrationspolitik polariserar, ställer människor mot varandra för att skapa bilden av en gemensam fiende – allt för att rikta bort blicken från borgarnas attacker mot samhället, välfärden och arbetarna.”, sa Raymond Ohlson, från Asylrörelsen Norrbotten.

Suad Hameed talade om situationen för sjukskrivna: ”Regeringens försämringar av sjukförsäkringen har inneburit enorm stress och oro för många av oss sjuka. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk! Regeringens politik har inneburit att 49 000 människor har blivit utförsäkrade från sjukförsäkringen. De har inte blivit friska eller rehabiliterade. Bara fattigare, när man tvingats gå till soc för att söka försörjningsstöd. Och inte ens där är det säkert att man får pengar. Utredningen kan ta veckor eller längre. Under tiden är det många som har svårt att få pengar ens till mat, än mindre hämta ut mediciner. Regeringen vill använda pengarna till skattesänkningar för rika. De hårdbantade socialförsäkringarna är en strålande affär för staten med ett överskott förra året på 45 miljarder kronor, trots hög arbetslöshet. Överskottet går rakt in till statskassan, eller om man så vill till pigavdrag och avskaffad skatt för de rika.”

Den sista talaren var Jonas Brännberg från Rättvisepartiet Socialisterna:”Blands 16 jämförda OECD-länder, de mest utvecklade länderna i världen har Sverige lägst antal vårdplatser per invånare. Personal, fackföreningar, patientorganisationer och Socialstyrelsen har gång på gång kritiserat landstingen för ständiga överbeläggningar som hotar patientsäkerheten. Men nu börjar måttet vara rågat. Det är därför Nätverket mot nedskärningar i vården demonstrerar på 8 platser idag, tex Kiruna som drabbats hårt av Norrbottens landstings nedskärningar. Men alla norrbottningar, oavsett vars man bor drabbas när landstinget ska skära bort ytterligare ca 400 miljoner kronor de närmsta åren. Demonstrationen här i Luleå idag är i solidaritet med vårdprotesterna runtom i landet, men också i solidaritet med alla andra som drabbats av regeringens omvända Robin Hood-politik – en regering som stjäl från de fattiga och ger till de rika. Sällan har det varit så tydligt som idag vem den här regeringen företräder och vem som attackeras.”
Det femtiotal människor som lyssnat på talarna gick med i demonstrationståget till stadshuset och tillbaka, och ropade paroller som ”Reinfeldt våra pengar tar, ger till de som redan har” och ”Jalla jalla, vård åt alla”. Det krävs mycket mer för att Luleås kommunalråd Karl Petersen ska backa från nedskärningarna, men detta är en bra början på en växande proteströrelse i Luleå och Norrbotten.

Rättvisepartiet Socialisternas vallåt

1 Aug

Tack till ”Ray” från ”Red Hammer Production”

8 mars: Staten betalar pigjobb åt de rika

4 Mar

Skatteverkets generaldirektör uttalar sig nöjt om hur 85 000 ansökningar om avdrag för hushållsnära tjänster, det s k RUT-avdraget, inkommit, vilket betyder att motsvarande 150 000-200 000 familjer anlitat betald hjälp i hemmet.
Ska de rikas liv behöva underlättas av våra skattepeng­ar eller kunde pengarna måhända användas för att förbättra många fler liv?

Enligt tidigare SIFO-mätningar är det cirka 220 000 som använder svart arbetskraft i hemmet, vanligtvis en städerska. Idag finns den svarta sektorn kvar, men priserna har sjunkit eftersom konkurrensen ökat om de allra sämsta jobben. Det är en konsekvens av RUT-avdraget, de allra fattigaste slåss för sin överlevnad och de välbeställda har fått extraprisservice. När en vit städerska får 100 kronor i timmen måste en olaglig, ”svart” sänka till kanske 50 kronor för att få uppdraget.
I andra europeiska länder, bl a Frankrike, har man konstaterat att man har misslyckats med att förvand­la svarta jobb till vita, de rika vill ha kvar sin svarta hushållerska, oavsett tillgång till vit arbetskraft. För de allra fattigaste, varav en del vistas illegalt i landet, är ett svartjobb enda möjligheten att överleva.
Skatteavdrag för hushållsnära tjänster (”pigavdraget”) infördes i Sverige den 1 juli 2007 och innebär att privat­personer får göra avdrag med 50 procent på arbeten som städning, barnpassning, gräsklippning m m.
Moderaterna konstaterar nöjt att 7 000 heltidsjobb skapats genom avdraget för städning och barnpassning, vilket är lögn och ett exempel på hur man försöker få uselt betalda deltidsjobb under osäkra arbetsvillkor att verka riktiga.

Regeringen för en politik som befäster klass- och könsskillnader, en växande underklass servar en välmående över- och medelklass. Man gör helt kallt en värdering av tid och människor, där vissas tid är för värdefull för att användas till disk, städ och att vara med sina barn, medan ”pigans” tid och livspussel inte är intressant i sammanhanget.
”Vi lever i ett ojämlikt samhälle. Kvinnor som dammsuger kan inte bli chefer. Det är en kvinnofälla att ta hand om smuts”, sa Cissi Elwin, chefredaktör för ICA-kuriren, den 5 april 2004, när motioner och debatt om att införa ett skatteavdrag för pigtjänster, enligt finsk modell, diskuterades med början 2003. Men borde då inte skattepengarna användas till bättre barnomsorg, billigare vård och omsorg eller mindre klasser i skolorna, för att ta ett par exempel?
En preliminär uppföljning av RUT-avdraget visar att skattesubventionen framför allt använts av hushåll med höga inkomster som borde haft råd att köpa dessa tjänster vitt, enligt en TCO-utredare.

De ”vita” jobben kan inte heller kallas ett riktigt arbete och den som är anställda hos något av alla de beman­ningsföretag som likt mögel sprider sig över landet, måste tacka ja till många uppdrag för att få en dräglig lön. Med den timlönen och uppdrag som ligger på ett par timmar per familj, dessutom ofta på kvällstid, är det inget alternativ för t ex en ensamstående mamma.
Ett av dessa företag är Nannynu som fixar barnvakter. På sin hemsida presenteras tre av dessa 350 och de är alla unga, blonda och svenska.
Hedvig är 22 och pluggar juridik. Hon är barnvakt en kväll i veckan och valde Nannynu för att dess ”värderingar passar med mina”. Madeleine är 19 år, vill bli flygvärdinna och passar tre barn en eller två kvällar i veck­an. Therese är 21 år och tar hand om tre blonda gossar på 3, 7 respektive 9 år.
Alla familjer som ger lysande be­röm på hemsidan är innerstads- eller Danderyd/Lidingöfamiljer och betygen är i stil med ”Frida fungerar mycket bra, vi är helnöjda”.
För att hämta, mata och underhålla dessa barn får de anställda alltså 90-100 kronor i timmen, d v s 300 kronor per kväll. Familjerna betalar 150 kronor i timmen med sin skatterabatt, d v s 450 kronor. Företaget tjänar 150 kronor för detta uppdrag.

När moderaten Fredrik Reinfeldt i Dagens Nyheter den 1 mars försvarar hushållsnära tjänster är det naturligtvis helt i linje med dagens politik, likaså att han avvisar argumentet att det är mest höginkomsttagare som utnyttjar avdraget genom att jämföra med SAAB:
”Det är nog snarare höginkomsttagare än låginkomsttagare som köper nya Saabbilar, men jag hör aldrig nå­got om det i diskussionerna om att rädda jobben på SAAB.”
Men skillnaden är att pigjobben är 1800-talsjobb som betalas av staten och utnyttjas av rika!

Åsa Westerlund Karlsson

8 mars: Kvinnokamp för rätt till heltid

4 Mar

Deltidsarbete, tung arbetsbelastning, sjukskrivning och fattigdom är några av de problem som många arbetarkvinnor ställs inför idag och som är en källa till ojämlikhet.

LO:s undersökning Arbetstider 2009 – heltids- och deltidsarbete efter klass och kön år 1991-2009 visar att en miljon anställda i Sverige idag arbetar deltid. Fördelningen mellan klass och kön är mycket ojämn.
50 procent av LO-kvinnorna och 9 procent av LO-männen arbetar deltid, i gruppen ej fackligt anslutna arbetarkvinnor är 68 procent deltidsarbetan­de och för arbetarkvinnor mellan 16-24 år är siffran 70 procent.

Kommuner och lands­ting är särskilt duktiga på att neka anställda heltidsarbete, 85 av kommunernas och landstingens an- ställda kvinnor arbetar deltid.
En anledning till att arbetsgivare undviker heltidsanställningar är att de då kan hålla nere kostnaden för övertid vid arbetstoppar. Genom att beord- ra deltidsanställda att job­ba mertid slipper de beta­la övertidsersättning.
Cirka 500 000 av de deltidsarbetande vill arbeta mer, men 220 000 känner att de inte kan, för att de inte orkar, p g a sjukdom eller för hög arbetsbelastning. 80 procent av dessa är kvinnor. En konsekvens av deltidsarbetet är att kvinnor blir ytterligare låsta vid det o­betalda hemarbetet och de begränsande könsrollerna förstärks.

Ett annat gissel för kvinnor idag är sjukskrivningarna. I slutet av 1990-talet kun­de vi se en extrem uppgång i sjukskrivningstalet för kvinnor, främst i offentliga sektorn. Dubbelt så många kvinnor som män var då sjukskrivna. Det är uppenbart att detta är ett resultat av stora nedskärningar, som medfört en o­rimligt hög arbetsbelastning. Situationen förvärras nu ytterligare av försämringarna i sjukförsäkring­en, som är förödande för sjuka som utförsäkras och förlorar tusentals kronor i månaden.
Att vara fattig är definitivt en stressfaktor som försvårar ett tillfrisknande och möjligheten att återgå till arbete.

Mellan år 2006 och  2008 ökade antalet fattiga (personer med en disponibel inkomst på mindre än 8 800 kronor i månaden) med 146 000 personer, många som drabbas av nyfattigdomen är kvinnor och i särskilt hög grad drabbas ensamstående föräldrar.
LO:s ordförande, Wanja Lundby Wedin, har nämnt att kollektivavtalad rätt till heltidsarbete vore bra. För att det ska bli verklighet måste fackföreningsrörelsen också ta strid för det. För att förbättra kvinnors ställning på arbetsmarknaden och i samhället krävs kamp för upprustningar av vård, skola och omsorg, vilket skulle minska arbetsbelastningen och underlätta för många att byta deltid mot heltid eller att komma tillbaka till arbetet efter sjukskrivning.
Karin Wallmark

8 mars tags att ta upp megafonen

4 Mar

Utan kvinnokamp kommer så småningom varje jämställdhetsreform att gå om intet. Högerregeringen genomför just nu ett systemskifte ock­så på jämställdhetsfronten: i deras samhälle kommer hemmafrun tillbaka på vårdnadsbidrag och i storstäder­na köper få men allt rikare kvinnor pigtjänster av de lågavlönade kvinnorna, vars villkor blivit sämre och osäkrare. Fyra år räcker! Nu måste kampen för kvinnors rättigheter tillbaka upp på dagordningen. Över en natt blev alla feminister. Det var sent nittiotal. Unga tjejer gjorde uppror mot utseendefixering och sexistisk reklam, på vart och vartannat kavajuppslag satt en liten krona med en tårtbit bortskuren för de omkring 20 procent lägre kvinnolönerna. Gräsrotsrörelser bekämpade våldtäkter och sexuella trakasserier. Kvinnojourerna fick utökade resurser. Det dröjde inte länge förrän formulering­ar om jämställdhet dök upp i alla riksdagspartiers partiprogram och frågan ”Är du feminist?” ofelbart fick varje partiledare att svara ja med en nervös blick in i TV-kameran. Drygt tio år senare har debatten tystnat och varenda offentlig person som en gång bekände sig till feminismen verkar ha bytt profil, etikett eller parti. Men verkligheten är oförändrad: kvinnor har ökat sin dominans bara på den delen av arbetsmarknaden som enbart erbjuder lågavlönade, o­säkra anställningar. Kvinnor våldtas av gärningsmän som i nio fall av tio frias i rättegång. Rättsväsendets företrädare – domare, advokater, poliser – ertappas gång på gång med fingrar­na djupt nerstuckna i sexismens syltburk. Samma budskap om att det är okej att göra profit på kvinnors kroppar visas på reklamaffischer på bussar, på nätet, i dagstidningar; i alla of- fentliga miljöer, medan det ökande problemet med trafficking väntar på kraftfulla åtgärder. Motreaktionen lyser med sin frånvaro. Gräsrotsrörelserna finns därute – Varken Hora eller Kuvad, Kvinnopolitiskt forum – förmodligen är de fler. Men högerregeringens snart fyra år av antifeministisk politik med nedskärningar och försämrade villkor på arbetsmarknaden tycks inte bara ha slagit hårdast mot lågavlönade kvinnor – den verkar också ha sopat un­dan fötterna på den feministiska gräs- rotskampen. Moderaterna har nyligen lanserat en jämställdhetspolitisk plattform, men ser man till vad snart fyra års moderat regeringspolitik har gjort för landets kvinnor – och låt oss då tala om den överväldigande majoritet som inte har råd med pigor eller har tillräckligt hög lön för att tjäna storkovan på de nya skatteavdragen – ly­ser antifeminismen igenom. Vänsterpartiet uppmärksammade redan i somras att av regeringens omtalade skattesänkningar har 57 procent gynnat män och bara 43 procent kvinnor, vilket har bidragit till att lönegapet mellan könen har ökat med 12 800 kronor sedan valet 2006. I de kommuner som infört vårdnadsbidraget är det kvinnorna som utnyttjar det. Att mannen som generellt sett har ett tryggare och mer välavlönat jobb än sin fru skulle stanna hemma med barnen för tretusen i månaden motsäger rimlig ekonomisk logik. En annan effekt av vårdnadsbidraget ser ut att bli sämre kommunal omsorg. Även om sambandet ännu inte är ordentligt utrett är det så att förskoleplatser har skurits bort i kommuner där många har tagit ut vårdnadsbidrag, som i Rinkeby, Tensta och Husby. Den som städar i andra människors hem är – sett till alla länder, i alla tider – en lågavlönad kvinna, ofta född i ett annat land. Att många av de rika som utnyttjar pigavdraget är kvinnor leder lika lite till större jämställdhet för kvinnor i allmänhet som Gudrun Schymans frilansfeministiska påtryckningar för fler kvinnor i bolagsstyrelser inte leder till jämställdhet för de allra flesta kvinnor. Däremot förstärker skatterabatter som riktar sig uteslutande till höginkomsttagare de klasskillnader som redan finns. Att de skattepengar som har blivit pigsubventioner för rika istället hade kunnat avlasta den på knäna stretande personalen inom äldreomsorgen, verkar vara för krångligt att prata om: antagligen är man rädd för att förlora rösterna från de omkring 100 000 medel- och överklasshushåll som använt pigrabatten. Miljöpartiet är positiva också till vårdnadsbidraget. Det finns därför ingenting som tyder på att ett maktskifte kommer att bety­da slutet för någon av kvinnofällorna. År 2009 anmäldes 4 000 våldtäkter. Bara 15 procent av anmälningar­na ledde vidare till åtal. Mörkertalet är dessutom stort, framförallt för våldtäkter som sker i hemmet och där för-övaren är en partner eller en bekant. Statistiken visar att de progressiva åtgärder med tydligare våldtäktslagstiftning och inrättandet av särskilda mot- tagningar för våldtagna kvinnor inte har varit tillräckliga. Därför startade landets kvinnojourer ett upprop med krav på en handlingsplan för bland annat förbättrad behandling av våldtäktsfall inom rättsväsendet samt en välbehövlig nysatsning på skolornas sexualundervisning. Uppropet lämnades till Beatrice Ask i maj 2009. Svaret lovade inga konkreta åtgärder – och avslutades med en ursäkt för dröjsmålet. Det kom nämligen först fem månader senare, vilket ger en hint om var på regeringens lista mäns våld mot kvin- nor hamnar när det handlar om konkreta åtgärder. I mitten av 2000-talet publicerade BRÅ en serie rapporter och belysan­de statistik som användes av bland andra kvinnojourerna för att kräva krafttag mot mäns våld mot kvinnor. Idag renderar en sökning på våld mot kvinnor inte i något material daterat senare än 2007. Den kvinnofridsportal som upprättades av socialstyrelsen för att myndigheternas statistik över mäns våld mot kvinnor skulle finnas samlad, ligger för tillfället helt nere. Det står att sidan ska uppdateras, men det är oklart när. Vad som kan verka slumpmässigt när det gäller myndigheter är alltid politiska prioriteringar. Kvinnojourernas och de övriga organisationernas upprop har nu spritts till nätet (www.krafttagmotvåldtäkt.se). De senaste 100 åren av kvinnokamp har lärt oss att alla satsningar för att komma tillrätta med kvinnors utsatthet – på arbetsmarknaden, i hemmen, på krogen, på hemvägen – kräver protester och kamp underifrån. När den kampen saknas kommer backlashen. Bristande åtgärder mot våldtäkter, vårdnadsbidrag, pigavdrag, ökande löneklyftor: så stavas den backlash vi upplever nu. Det är kort sagt dags för gräsrötterna att plocka upp megafonen igen.

Ulrika Waaranperä

RS på internationella arbetarkvinnodagen 8 mars

10 Mar

Klockan håller på att vridas tillbaka med en ök­ad sexualisering av tjej- ers kroppar i samhället och en ”kvinnan tillbaka till spisen”-politik från regeringen. Rättvisepartiet Socialisterna menar att vi måste slå tillbaka!

Antalet anmälda våldtäkter har mer än fördubblats bara de senaste fyra åren. År 2008 anmälde över 5 000 att de blivit våldtagna, men mörkertalet är stort. De allra flesta anmäler inte.
Det krävs enad kamp mot både killars och tjejers förtryckande könsroller och mot sexuella tra- kasserier på skolorna.
Vi kräver mer resurser och genusutbildad personal!

istället skär politikerna ner. BRIS-rapporten över 2008 visar att samhället sviker barn som behöver hjälp.
För att betala för krisen tar politikerna ännu mer pengar från vården, skolan och omsorgen.
Kvinnor liksom män sparkas från avlönade arbeten i varselvågen. Men främst kvinnor tvingas istället obetalt dra lasset att sköta samhällets ansvar över gamla och barn när välfärden slaktas.

kvinnokamp1