Kommunernas ekonomi allt mer ansträngd.

Enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) blir kommunernas skatteintäkter för 2011 och 2012 något bättre än befarat vilket kan mildra de värsta nedskärningarna. Samtidigt ökar dock behoven som kommunerna ska tillgodose, framförallt av äldreomsorg, dramatiskt. Några pengar i kommunerna för det finns inte.

För en kommun av Luleås storlek (75 000 invånare) innebär SKLs prognos från april att kommunen får 25 miljoner kronor mer i skatteintäkter 2012 än tidigare beräknat. Utöver det har bland annat nedskärningarna i socialförsäkringarna inneburit att kommunerna får tillbaka ett engångsbelopp från det av kommunsverige ägda försäkringsbolaget, på ungefär ett lika stort belopp.

Det innebär att nya dramatiska nedskärningar i kommunerna inte aktuella just nu, men det kan snabbt ändras. I SKLs analyser tror de att tillväxten kommer att ta fart under våren 2012, medan det istället nu ser ut som att krisen fördjupas. Det innebär att innan den slutgilitga budgeten för 2013 tas i november kan läget ha försämrats kraftigt.

Oavsett detta är kommunernas ekonomi på sikt helt ohållbar. Det behövs massiva tillskott av resurser för att klara de ökade behoven, framförallt inom äldre- och handikappomsorg. Trots att antal personer över 65 år har ökat kraftigt sen år 2000 har antalet platser i särskilt boende (vård&omsorgsboende/äldreboende) minskat med 24300 platser till nuvarande 94000, eller med 21 procent. Äldreomsorgens kostnader per invånare över 65 år har minskat med 4,5 procent mellan 2000 och 2010. (Källa: Dagens Samhälle)

Tio år av nedskärningar betyder att det inte går att dra ned mer utan svåra sociala konsekvenser. De som idag bor på särskilda boenden klara sig inte hemma utan stora insatser, som blir ännu dyrare för kommunerna. Och delen av befolkningen som är 80 år och äldre väntas öka från drygt 400 000 år 2010 till cirka 800 000 år 2030.

Redan idag ökar behoven snabbt. I Luleå kommuns budgetarbete har Socialnämnden begärt 105 miljoner extra under en treårsperiod bara för att klara ökade behov. En ökning av budgeten med 8 procent på tre år! Den S-ledda budgetberedningen föreslår att de får en ramökning på 24 miljoner, vilket långt ifrån kommer att täcka behoven. Resultatet är försämrad service och ännu fler attacker på personalens villkor. Redan idag får två tredjedelar av de äldre över 75 år stöd i vardagen av en anhörig eller bekant som de inte bor tillsammans med.

Samtidigt finns det pengar. Samhället är rikare än någonsin men resurserna är extremt ojämlikt fördelade. Det visar om inte annat storbankernas sammanlagda vinster på 70 miljarder 2011, tillräckligt för att betala 186 000 sjuksköterskor löner i ett år. Utan ett uppror för pengarna tillbaka till vård, skola och omsorg väntar en välfärdsslakt, oavsett krisens utveckling. Det är dags för att fackföreningar/personal, elever, brukare, anhöriga börjar samla motståndet mot nedskärnignarna. Nätverket Välfärd utan vinst är en hoppfull start.

Jonas Brännberg

Lyckad demonstration i Luleå

Den 17 september höll Rättvisepartiet Socialisterna, Asylrörelsen Norrbotten, Elevkampanjen mfl en demonstration i Luleå, med parollen ”Vi har fått nog av social nedrustning, rasism och ojämlikhet!”. Det var ett femtiotal som stannade och lyssnade på de olika talarna.
Sven-Mikael Nyström var konferencier och inledde demonstrationen: ”Septemberalliansen hade en stor demonstration i onsdags i Stockholm, och nätverket ’Nej till nedskärningar i vården’ demonstrerar på åtta platser runtom i landet idag, bla Kiruna. Vi vägrar acceptera en samhällsutveckling där massarbetslösheten består medan vård, skola och omsorg får en allt mindre andel av samhällets resurser, inga bostäder som våra unga har råd med byggs, tågtrafiken bryter samman, elpriserna skenar och investeringarna för en klimatomställning av trafik, bostäder och industrier uteblir!”

Marcus Löfgren från Elevkampanjen talade om situationen för unga idag: ” Situationen i hemmet är en sak som påverkar utbildningen för elever i alla åldrar. Om en eller båda föräldrarna blir sjuka, arbetslösa eller får mindre lön så påverkar det barnen och risken finns då att de tar med det till skolan. Nu är det allt fler och fler som blir arbetslösa, sjuka mm och för eleverna råder det redan brist på elevvårdande personal så att alla elever kan inte få det stöd som de behöver. Vi måste resa oss mot den grymma högerpolitiken som styr i dagens samhälle! Vi kan inte göra något om vi sitter hemma, vi måste demonstrera och protestera mot nedskärningarna som drabbar de unga. Politikerna i riksdagen kommer inte göra det åt oss, vi måste själva agera för att kunna få förbättringar i skolan.”

”Den svenska migrationspolitiken är borgarnas svepskäl för att dumpa lönerna, segregera människor för att kunna genomföra nedskärningar – allt i jakten på profit. Svensk migrationspolitik polariserar, ställer människor mot varandra för att skapa bilden av en gemensam fiende – allt för att rikta bort blicken från borgarnas attacker mot samhället, välfärden och arbetarna.”, sa Raymond Ohlson, från Asylrörelsen Norrbotten.

Suad Hameed talade om situationen för sjukskrivna: ”Regeringens försämringar av sjukförsäkringen har inneburit enorm stress och oro för många av oss sjuka. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk! Regeringens politik har inneburit att 49 000 människor har blivit utförsäkrade från sjukförsäkringen. De har inte blivit friska eller rehabiliterade. Bara fattigare, när man tvingats gå till soc för att söka försörjningsstöd. Och inte ens där är det säkert att man får pengar. Utredningen kan ta veckor eller längre. Under tiden är det många som har svårt att få pengar ens till mat, än mindre hämta ut mediciner. Regeringen vill använda pengarna till skattesänkningar för rika. De hårdbantade socialförsäkringarna är en strålande affär för staten med ett överskott förra året på 45 miljarder kronor, trots hög arbetslöshet. Överskottet går rakt in till statskassan, eller om man så vill till pigavdrag och avskaffad skatt för de rika.”

Den sista talaren var Jonas Brännberg från Rättvisepartiet Socialisterna:”Blands 16 jämförda OECD-länder, de mest utvecklade länderna i världen har Sverige lägst antal vårdplatser per invånare. Personal, fackföreningar, patientorganisationer och Socialstyrelsen har gång på gång kritiserat landstingen för ständiga överbeläggningar som hotar patientsäkerheten. Men nu börjar måttet vara rågat. Det är därför Nätverket mot nedskärningar i vården demonstrerar på 8 platser idag, tex Kiruna som drabbats hårt av Norrbottens landstings nedskärningar. Men alla norrbottningar, oavsett vars man bor drabbas när landstinget ska skära bort ytterligare ca 400 miljoner kronor de närmsta åren. Demonstrationen här i Luleå idag är i solidaritet med vårdprotesterna runtom i landet, men också i solidaritet med alla andra som drabbats av regeringens omvända Robin Hood-politik – en regering som stjäl från de fattiga och ger till de rika. Sällan har det varit så tydligt som idag vem den här regeringen företräder och vem som attackeras.”
Det femtiotal människor som lyssnat på talarna gick med i demonstrationståget till stadshuset och tillbaka, och ropade paroller som ”Reinfeldt våra pengar tar, ger till de som redan har” och ”Jalla jalla, vård åt alla”. Det krävs mycket mer för att Luleås kommunalråd Karl Petersen ska backa från nedskärningarna, men detta är en bra början på en växande proteströrelse i Luleå och Norrbotten.

Nu krävs kamp mot rasism och högerpolitik

Valet 2010 blev historiskt på fler än ett sätt. Högern lyckades på nytt bli det största blocket samtidigt som man förlorade sin egen majoritet. Rasistpartiet Sverigedemokraterna vinner 20 riksdagsmandat. Medan Socialdemokraterna gör sitt sämsta val sedan 1914.

Efter valet är Sverige är mer delat än någonsin tidigare. De ökade klyftorna i samhället har skapat en ilska och frustration som bara väntar på att få sina uttryck i kollektiv kamp.
Måndagens massprotester mot SD och de folkliga protester som stoppade Sverigedemokraternas torgmöten i valrörelsens slutskede är en liten fingervisning om vad som väntar.

”Den som röstar på alliansen vaknar på måndag med en stabil regering”, sa moderatledaren Fredrik Reinfeldt på valdagen den 19 september. Men den nya högerregeringen är långt ifrån stabil utan högeralliansen tvingas nu regera vidare med stöd av ett eller flera partier.
Samtidigt har tre av fyra allians-partier gått tillbaka. Bara Moderaterna har ökat sedan förra valet. Inom det ”rödgröna” blocket var det endast Miljöpartiet som vann fler röster än i valet 2006.
Moderaterna gör sitt bästa val någonsin och fick 30,0 procent i riksdagsvalet, mot drygt 26 procent 2006.. Det är Moderaterna, i viss mån på de övriga allianspartiernas bekostnad, som kunnat dra vinning av regeringens röstköp.

Med sänkningen av inkomstskatten – i form av fyra jobbskatteavdrag – har regeringen medvetet försökt slå en kil mellan de som har ett jobb och de som inte har.
Om facken och den så kallade oppositionen verkligen tagit fajten mot de försämringar i arbetslöshets- och sjukförsäkring samt pensioner som betalade regeringens skattesänkningar skulle dessa splittringsförsök ha slagits tillbaka.
Viljan att ta kamp fanns, det märktes inte minst i det starka stödet för kravet på att facken borde utlysa en politisk strejk för a-kassan. Men istället för en politisk strejk reducerade facktopparna sin protest till en namninsamling på nätet följt av mindre demonstrationer samma dag som riksdagen klubbade igenom den nya dyra och sämre a-kassan (14 december 2006).
Svaghet inbjuder till aggressivitet. Efter att ha försämrat a-kassan följde en rad regeringsåtgärder för att pressa ner löner och arbetsvillkor samt öka klyftorna mellan arbetare som har fasta jobb och de som har otrygga tillfälliga jobb eller är arbetslösa.
Facktopparnas oförmåga att svara regeringens attacker är en orsak till att Moderaterna kunnat vinna arbetar- röster.

Men det är värt att påminna om Reinfeldts första regering gick till historien som den regering som förlorat mest i stöd under sina första hundra dagar vid makten. Försämringarna i a-kassan 2006 och det motstånd det väckte gjorde att stödet till högeralliansen rasade. I slutet av 2006 var S ensamt nästan lika stor som de fyra allianspartierna tillsammans – S-V och MP hade mer än 50 procent.
På tröskeln till 2010 hade den försämrade sjukförsäkringen medfört att opinionen på nytt svängt till oppositionspartiernas fördel.

”Alliansens hopp står till att framtidsfrågorna avgör 2010. Men de borgerliga riskerar att förlora valet på samma sätt som de vann 2006. På proteströsterna. SCB:s stora mätning att de rödgröna leder och att Moderaterna tappar. I Sifos väljarbarometer ser den trenden ut att accelerera. Moderaterna fortsätter att förlora stöd och gapet mellan blocken är ännu större. Läget är prekärt. Sifos Toivo Sjörén bedömer att den senaste tidens debatt om sjukförsäkringen har gjort att regeringen i dagsläget går miste om stöd från 350 000 potentiella väljare. Han drar också paralleller till hösten 2006. Då genomförde alliansen stora förändringar i arbetslöshetsförsäkringen, vilket direkt fick negativa effekter på opinionsstödet. Kruxet för alliansen är att den inte kan backa för mycket i de här frågorna.
Sjukförsäkringen, a-kassan och jobbskatteavdraget är fundament i den politik som de borgerliga gick till val på… Men av opinionsmätningarna att döma har många svenskar haft svårt att uppskatta de här grundläggande delarna av de borgerligas politik.”
Det erkände Svenska Dagbladet den 13 december i fjol.
Men vad som hela tiden talade emot att oppositionen skulle kunna behålla sitt övertag i väljaropinionen var det arv som S-regeringarna 1994-2002 lämnat efter sig i form av fortsatt förtroendekris för Socialdemo-kraterna.

Den nya S-ledningen var bara ny till namnet, politiken och ansiktena var densamma som under Göran Perssons tid. Och i kommuner och landsting där S styrde, genomfördes samma nedskärningspolitik som tidigare.
Socialdemokratins förborgerligande markeras främst i att partiet inte längre ses som en garant för välfärd och sysselsättning. Det sviktande förtroendet för Socialdemokratin blev heller inte mindre av att den S-ledda oppositionen utgick från att vänsterpolitik och klassval bara skrämmer medelklassväljare samt att fackens kampanjer aldrig syftade till verkligen försöka stoppa regeringens attacker.
Socialdemokraternas fortsatta fanflykt högerut, som manifesterades med att S-kongressen hösten 2009 uttalade att privat eller offentlig regi ”var en icke-fråga”, och fackens kapitulation i avtalsrörelsen kom dessutom att ge ytterligare näring till uppfattningen att det inte finns något alternativ till högerpolitiken och marknadens diktatur
Detta jämte bristen på stora kamprörelser gav regeringen ständiga möjligheter att återvinna förlorad mark med hjälp av skattesänkningar till de som har jobb.

Inte minst Moderaterna, som det dominerande av de fyra regeringspartierna, kunde också dra vinning av att krisen drabbat landsdelar och samhällsgrupper på olika sätt och grad. I Stockholms län ökade till och med sysselsättningen under krisåret 2009 samtidigt som en av tre metallare i Västerbotten gick utan jobb.
Regeringens skattesänkningar tillsammans med hushållen fortsatte att låna – konsumtion på kredit – bidrog också till att de som hade fast jobb och goda inkomster kunde upprätthålla sin köpkraft och standard, trots att kapitalismens djupdykning.

När sedan ekonomin under valåret började återhämta sig från ett historiskt bottenläge och det värsta tycktes vara över, samtidigt som flera EU-länder balanserade på randen till statsbankrutt, kunde regeringen ostört göra den ekonomiska politiken till sitt paradnummer. Med hjälp av media spreds skrytvalser om finansminister Anders Borgs (M) påstådda framgång, som gjort Sverige till oas av stabilitet i en värld präglad av skuldkriser och historiskt välfärds- slakt.
Detta skulle oppositionen snabbt ha kunnat kontra med att sätta kampen för hundratusentals nya välfärds- och gröna jobb, rätt till heltid och kortare arbetstid mot visstidsanställningar och bemanningsföretag högst på dagordningen. Men så gjordes inte, eftersom även de rödgröna ekonomiska politik omgärdas av samma kapitalistiska ”budgetdisciplin” som Anders Borgs.
Talande är datt mitt under valåren fick både högeralliansen och de rödgröna kritik från det borgerliga Konjunkturinstitutet för att man inte ville satsa tillräckligt mot arbetslöshet. ”Båda de politiska blocken är alldeles för snåla i sina vallöften. Statliga Konjunkturinstitutet anser att satsningarna borde vara dubbelt så stora för att möta den höga arbetslösheten” (SVT:s Rapport den 1 september).

I brist på politiska alternativ och en levande arbetarrörelse som kunde samla arbetarklassen i en gemensam kamp har uppfattningen närts om att utvecklingen trots allt går i rätt riktning och att det finns inget alternativ. Inte bara inom den så kallade medelklassen utan även bland arbetare och unga finns den uppfattningen representerad. Denna  uppfattning uttrycker en tillfälligt försvagad tilltro till den kollektiva kampens möjligheter, vilket i sin tur gjort det lättare för borgerligheten att driva en ideologisk-politisk motiverad kampanj mot offentliga lösningar och det man föraktfullt kallar ”bidrags-Sverige”.
Hjälpt av tillfällig ebb i klasskampen och mot bakgrund av en historisk kris för arbetarklassens orga- nisationer har Moderaternas kunnat göra inbrytningar bland LO:s medlemmar samtidigt som Sverigedemokraternas kunnat sprida sitt rasistiska gift och vinna missnöjesröster.
Men även dagens stämningar är tillfälliga fenomen.

Det nya politiska landskap som valresultatet skapar signalerar en fördjupad politisk kris som kan resultera i nyval eller en ny stor inofficiell koalition. Det rödgröna blocket håller redan på att krackelera. Miljöpartiet sneglar mot en uppgörelse med högeralliansen. På flera håll lokalt samarbetar man  med och/eller styr tillsammans med högern.
I exempelvis Västernorrland har MP och de fyra högerallianspartierna bildat en ”vårdallians”, som hoppas ta över efter att väljarna straffat S och V-styrets drakoniska nedskärningar, som samma ”vårdallians” stödde.
Med hänvisning till att undvika politiskt kaos och handlingsförlamning och i utbyte mot regeringsplatser och löfte om exempelvis ingen kärrnkraftsutbyggnad/uranbrytning i Sverige skulle kunna få MP att byta block.
I vilket fall har nog Aftonbladets Lena Mellin rätt i sin förutsägelse att ”de rödgröna snart splittras”. Redan på valnatten lät exempelvis LO:s Wanja Lundby Wedin antyda att Socialdemokraterna förlorat på rödgrönt samarbete och flera högersocialdemokrater försöker skylla valkatastrofen på samarbetet med vänstern och ”kommunisterna”. Inom socialdemokratin finns också röster som uppmanar till ett uppbrott från blockpolitiken för att nå inflytande och ”stoppa SD”. Som om en bred allians mellan de etablerade partierna bakom högerpolitik stoppar rasism och högerpopulism.
Och skulle det inte gå att få till stånd en uppgörelse mellan högeralliansen och MP eller S kommer Reinfeldt försöka regera vidare. Precis som Carl Bildts högerregering gjorde, ibland med stöd av högerpopulistiska Ny Demokrati och ibland tillsammans med S, under åren1991-94.

Trots att man var i opposition och trots regeringens nyliberala excesser och växande klassklyftor gjorde socialdemokratin sitt sämsta val sedan 1914. Partiet tappade nästan var femte väljare sedan katastrofvalet 2006. Med minsta möjliga marginal lyckades man behålla positionen som riksdagens största parti.
Socialdemokraterna kan visserligen återfå en del av det förlorade väljarstödet, men aldrig återfå samma ställning som tidigare.
Efter att ha upphört att vara ett arbetarparti med borgerlig politik har socialdemokratin omvandlats till ett borgerligt parti bland alla andra. I årets val var det bara i landets nordligaste delar som Socialdemokratin gick fram eller lyckades få samma röstandel som tidigare.
Däremot gick S tillbaka i Malmö och Göteborg, vilket man inte gjorde 2006, och i Stockholm stad fortsatte Socialdemokraternas tillbakagång och man fick inte stöd av fler än dryga 22 procent, vilket kommer att tas som ursäkt för fortsatta högerkurs och flirt med den s k medelklassen.
I väntan på en ny ledning kan Mona Sahlin sitta kvar ännu en tid, katastrofvalet till trots.

Varken Moderaterna eller något annat parti kan räkna med ett varakigt stöd. Det var också betydligt fler som röstade på M i riksdagsvalet än i landsting- och kommunval. I sina starkaste fästen – Vellinge och Täby – rasade Moderaterna och man gick tillbaka i Stockholms stad.
Moderatstyret i Vellige blev rikskänt förra året för att man vägrade ta emot flyktingbarn, ett av skälet till de M- märkta politikernas hållning var att man hoppades stoppa SD från att vinna kommunala mandat 2010. Men Moderaternas rasism och invandrarfientlighet resulterade att för första gången tar nu SD, med tre mandat, plats  i Vellinges kommunfullmäktige.
Sällan har pressen varit så ensidig och kampanjat så öppet för högeralliansens som i årets val.
Även om medias propagandaoffensiv inte avgjorde valutgången så var det en faktor bakom högeralliansens genomslag i väljarkåren. Efter- som  de rödgröna sakande både politik och aktivister som kunde besvara den på arbetsplatser, i bostadsområden och på gator och torg.

Under valrörelsen skrev tidningar spaltmeter om hur bra det gick för Sverige och hur snabbt alla kurvor vänder uppåt. När valnatten övergått i morgon lät dt annorlunda.
I måndags skrev exempelvis Svenska Dagbladet att: ”Den nya regeringen kommer inte till ett dukat bord. Det tar tid innan bordet känns dukat igen. För arbetslösheten är 8 procent och ingen ser någon större nedgång, ens på flera års sikt. De goda siffrorna över tillväxt, export och statsfinanser kan snabbt förbytas i något mer obehagligt om den globala ekonomin åter dyker nedåt.Riskerna för en mer negativ utveckling har ökat under senaste månaderna” (Svenska Dagbladet den 20 september under rubriken ”Marknaden missnöjd med valresultatet”).
”Marknaden”, som hade hoppats på att Reinfeldt skulle kunna bilda en majoritetsregering, förväntar sig nu att regeringen fördjupar systemskiftet på arbetsmarknaden samt genomför de privatiseringar man utlovat.
Bakom den arbetarfientliga politik som ”marknaden” efterlyser står även SD.
På valnatten manade Vänsterns ledare Lars Ohly till utomparlamentarisk kamp för att stoppa rasismen och SD. Dagarna innan hade samme Ohly sagt att han skulle ta Dror Feiler, som stod på plats nio på Vänsterpartiets riksdagslista, i örat för att han protesterat mot SD:s torgmöte i Stockholm den 16 september.
Istället för Ohlys tomma ord krävs att vänsteraktivister, aktiva i fack och lokala gräsrotsrörelser, antirasister och andra kämpar förenas i snabba aktioner mot högerpolitik och rasism för att på så sätt kunna börja bygget av en större proteströrelse.

Utan snabba protester riskerar återvalet av högeralliansen och rasistiska SD:s riksdagsplatser att förstärka de stämningar av missmod och resignation som finns bland arbetare och unga. Stämningar som uttrycks i en känsla av att högern är oövervinnlig och att opinionen för evigt kantrat.
Men det nuvarande samhällsklimatet och opinionsläget, som valresultatet delvis är ett uttryck för, kommer att börja förändras när reaktionens piskrapp börjar bita och attackerna besvaras med kamp.
En ny högerregering och SD i riksdagen förstärker alla de motsättningar som ackumulerats under ytan. Det är väldig provokation som bara kan mötas med organiserat motstånd, massaktioner och socialistisk politik.

Per Olsson

Rättvisepartiet Socialisternas vallåt

Tack till ”Ray” från ”Red Hammer Production”

Pappersstrejk i Piteå

När Offensiv träffar strejkande pappersarbetare i Munksund utanför Piteå är det tydligt att enigheten är total – de vet vad striden handlar om och är inte beredda att backa.

Utanför grindarna till SCA:s pappersbruk i Munksund står Per Nordkvist och Tommy Bergman strejkvakter.  Båda jobbar i vanliga fall på anläggningsservice.
– De enda som jobbar av de 230 LO-anslutna på fabriken är de som kör KVV-pannan som ger ånga till sågen, och så några som sköter brandskydd och sånt, berättar Per Nordkvist.
Precis som alla vi träffar tvekar de inte att striden är värd att ta.
– Bemanningsfrågan är den viktigaste, tycker Per Nordkvist
– De förbund som gjort upp tycker jag har sålt sig för billigt. Kravet på 2,6 procent är inte prutbart, säger Tommy Bergman, som jobbat över 40 år på fabriken.

På Folkets Hus i Munksund har Pappers avdelning 158 ordnat med en mötesplats för de strejkande. Ordförande Tore Stenberg vill inte tala med Offensiv men andra uttalar sig gärna. Även här är oron att bemanningsföretag allt mer kommer smygandes, men också lönenivån är en viktig fråga.
–De som skrivit på hittills har skrivit på en för låg nivå, som inte klarar reallöneökningar. Nog finns det pengar. SCA i Munksund gjorde en vinst på 108 miljoner kronor förra året, berättar Lars-Erik Samuelsson, elektriker och styrelseledamot i avdelning 158.
Stödet från allmänheten verkar de flesta tycka är hyfsat men de stör sig på Svenskt Näringslivs agerande.

– Svenskt Näringsliv är och trampar i klaveret. De är ingen motpart till oss. Snart blandar väl sig Reinfeldt och Littorin i också. Svenskt Näringsliv ser sin chans nu med krisen och vem som styr i landet. De har låtit hyfsat svaga förbund gå ut först, de som haft problem i krisen, säger Stefan Lundqvist, vice ordförande i avdelningen.
– Det har blivit en sned bild där det framställs som en lyxstrejk. Det finns bruk där lönerna är sämre än Handels eller vårdanställda, säger Lars-Erik Samuelsson.

Jonas Brännberg

Svekavtal från IF Metall

IF Metall skrev på fredagen på tre 22 månaders avtal, som innebär ett svek i bemanningsfrågan utan att ens garantera reallönerna. Avtalen utsattes dessbättre genast för en svidande kritik från förhandlarna i LO:s övriga industrifack, GS, Livs och Pappers.

Avtalen, för 162000 anställda, gäller från 1 april, även om den första lönehöjningen på endast 0,9 procent infaller först den 1 juni. Detta följs ett år senare av en ytterligare lönehöjning med i snitt 2,3 procent. Enligt IF Metall innebär Teknikavtalet en total lönehöjning med i genomsnitt 742 kronor, varav endast 392 kronor är garanterade för varje individ.

Detta räcker inte ens enligt IF Metalls egen tolkning till skyddade reallöner.

– Vi kan inte garantera reallönehöjningar första året, medger IF Metalls ordförande Stefan Löfvén.

IF Metall har dessutom gått med dels på möjligheten att teckna nya lokala krisavtal till sista oktober, och dels på en möjlighet att ytterligare skjuta upp löneöversynen från 2009 till senast den 1 juni 2011!

En mindre förbättring är att föräldralönen utsträcks till fem månader. Övrigt som utbildningsfrågor, rehabiliteringen och företagshälsovården lovar man arbeta vidare på.

Allt detta är illa nog i en tid då produktiviteten väntas öka med 2,5 procent om året och aktieägare och direktörer belönar sig själva med höga aktieutdelningar, lönehöjningar och bonusar.

Ändå är det främst IF Metalls och Teknikföretagens med fleras påstådda lösning av bemanningsfrågan som de kallar ”avtalad förstärkt företrädesrätt” som troligen kommer att väcka mest ont blod.

Enligt lagen om anställningsskydd, Las, som infördes i en tid utan bemanningsföretag, har de som sagts upp på grund av arbetsbrist nio månaders rätt till återanställning enligt LAS turordningsregler.

Enligt det nya avtalet har den uppsagde i stället en så kallat förstärkt företrädesrätt i sex månader från det att man lämnat jobbet, då arbetsgivaren i princip inte får anlita något bemanningsföretag. Om någons rätt kränks enligt denna regel kan denne tilldömas rätt till tre månadslöner som kompensation. Två undantag finns dock.

1) Företagen får enligt facktidningen Dagens Arbete rätt att i högst 30 dagar hyra in bemanningsföretag om argumentet är ”tidsskäl”.

2) Utöver detta kan inhyrning ske för att ”säkerställa produktionen”, under förutsättning att arbetsgivaren står i begrepp att återanställa.

Enligt det nya avtalet har också arbetsgivaren rätt att frångå turordningen för var tredje person som återanställs.

En av dem som sågar det nya avtalet är Pappers avtalsansvarige Matts Jutterström. Idag är företrädesrätten enligt Las nio månader. IF Metalls uppgörelse blockerar uthyrningsföretagen i sex månader. I gengäld får arbetsgivaren enligt Dagens Arbete större frihet att välja bland dekm med företrädesrätt.

– Då kan arbetsgivaren fortfarande kränka två av tre. Det är något nytt att släppa in godtycket i Las på det här sättet, säger Jutterström.

Pappers kritiserar också de låga lönelyften för att inte trygga reallönen, och som dessutom innebär att tjänstemännen får ut betydligt mer i kronor.

Som LO-tidningens chefredaktör Tommy Öberg visar kan avtalet bara beskrivas som en framgång i bemanningsfrågan om arbetsgivarna, som Teknikföretagen hävdar, har rätt i sin tolkning av lagen att de har fritt fram att anlita bemanningsföretag efter eget skön, vilket helt skjuter Las i sank.

Det är en tolkning som facken märkligt nog har godtagit ända sedan bakslaget i den så kallade Abu Garciadomen i Arbetsdomstolen, men som enligt ett inslag i Uppdrag granskning endast motiverades som en rätt vid tillfälliga arbetstoppar.

Det är en tolkning som också har utmanats av Livs i en stämning av Marabou som troligen snart ska upp i Arbetsdomstolen. Om facket får rätt innebär IF Metalls nya avtal ett spektakulärt bottennapp.

Livs ordförande Hans-Olof Nilsson sågar konstruktionen att arbetsgivarna ska kunna frångå återanställningsrätten för en tredjedel av dem som står i tur att återanställas.

– Det hade inte hjälpt oss alls i vårt stora rättsfall på området, Maraboufallet. Där fick 150 sluta och 50 återanställdes utan att turordningen följdes. Det är precis det som IF Metall nu har avtalat om, säger han.

Även GS förbundsordförande Per-Olof Sjöö kallar IF Metalls bemanningslösning ”helt oacceptabel”. GS, Livs och Papper eftersträvar nu en egen gemensam lösning av bemanningsfrågan.

Enligt Ekot kallar även docenten i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet Christer Törnqvist IF Metalls avtal för ett fackligt bakslag.

– Så länge det är lågkonjunktur kan arbetsgivaren säga upp något fler för att sedan kunna laborera med vilka man vill återanställa eller inte vill ha kvar. Om det är någon man tycker är obekväm kan man göra sig av med den personen på det sättet. Det kan handla om skyddsombud eller fackliga funktionärer och bli ett bakslag på långt sikt, säger han och varnar för en ny princip på arbetsmarknaden.

För Jobbupproret fortsätter kampen för fasta jobb, mot bemanningsföretag och otrygga anställningar. Nu gäller det för alla andra förbund att stå fast. GS, Livs, Pappers, 6F-facken, Handels och Kommunal har alla styrka nog att ta fajten till ett helt annat resultat, om de bara vågar lita på medlemmarna.

Jobbupproret kallar närmast till ett öppet möte i ABF-huset i Stockholm, onsdag den 31 mars kl 18 i Fabiansalen. Samma eftermiddag stöder Jobbupproret en demonstration av Sekoklubbarna i tunnelbanan, med samling på Stureplan kl 13.

Arne Johansson

Strejk är det enda rätta

I måndags (22 mars) varslade Handels om strejk från den 1 april. Varslet omfattar 5 000 anställda och berör 65 butiker och 14 lager. Varslet kom efter att avtalsförhandlingarna mellan Handels och arbetsgivarorganisationen Svensk Handel strandat två dagar innan. Strejkvarslet var det enda rätta.

Andra förbund borde göra detsamma. De andra varsel om övertidsblockad m m som hittills lagts av Livs, Pappers och Fackförbundet GS är för tama, med tanke på att arbetsgivarna sagt nej i alla centrala frågor – avtalets längd, lönefrågan, låglönesatsning och företrädesrätten vid bemanning. Mot bakgrund av de extremt långa varseltiderna, ett reultat av ständiga inskränkningar i strejkrätten, är det extra viktigt att redan från början varsla om rejäla stridsåtgärder – strejk.

Efter att Unionen och Sveriges Ingenjörer gjort upp med arbetsgivarna kommer det inte längre finnas ett industriavtal som bildar norm. IF Metall måste nu gemensamt kämpa med de andra LO-förbunden för att bryta ned arbetsgivarnas motstånd, inte minst när det gäller bemanningsfrågan. Varje överenskommelse som avviker från de krav som LO enats bakom är ett hugg i ryggen på de förbund som varslat om konflikt.

Ledningen för Unionen, som organiserar industritjänstemännen, och Sveriges Ingenjörer satte aldrig bemanningsfrågan i förgrunden. Unionen sa innan avtalsrörelsen att man framför allt skulle slåss för lönerna, men skrev under en uppgörelse som bara kostar arbetsgivarna 2,6 procent under en 18-månadersperiod. Unionen hade krävt 2,6 procent på ett år och ledningen erkänner att medlemmarna är långt ifrån nöjda.

– Det är många som är rätt förbannade och som vill att det ska märkas att de är jäkligt arga bland annat på det här med chefsbonusar och höga aktieutdelningar, och därför skulle vilja ha en konflikt, sa Karin Åberg, ordförande för en av Unionens förhandlingsdelegationer, till fackets tidning Kollega den 22 mars.

De ökade vinsterna, årets miljardrullning till aktieägarna och att makt-eliten fortsätter att dra ifrån visar att det finns pengar. Avtalsrörelsen gäller dock både löner och jobbtryggheten – rätt till fasta jobb och heltid och mot att fast anställda ersätts av inhyrd personal. Arbetsgivarna har visat sig beredda att rucka lite på sitt tidigare krav om noll i lönelyft. Men ser fackens krav i bemaninningsfrågan som avgörande för framtiden.

”Arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet är en grundläggande princip. Den principen har under årens lopp attackerats på olika sätt – främst från de vänsterradikalaste delarna av LO-systemet. Löntagarfondsförslagen på 70- och 80-talen handlade om att helt beröva arbetsgivarna makten över företagen. I den debatt som pågår kring företags möjlighet att använda bemanningsföretag har det funnits sådana övertoner. Det gäller att drastiskt inskränka arbetsgivarnas arbetsledningsrätt”, förklarade en upprörd Urban Bäckström, verkställande direktör för Svenskt Näringsliv, den 15 mars.

Strejken på Lagena och Jobbupproret har spelat en viktig roll i att kampen på nytt tas upp mot denna gamla arbetsgivarprincipen. Bäckströms uttalande ger även besked om att arbetsgivarna är beredda att ta strid och ser en framtid där ”företagen kommer att välja att stå utanför kollektivavtalen”. Inför strejken gäller det för Handels att mobilisera medlemmar och att tillsammans med andra fack genomföra utåtriktade aktiviteter under den kommande helgen för att dels höja den egna kampmoralen och dels vinna än större stöd hos allmänheten. Varje strejk – exempelvis kommunalarnas 2003 och vårdstrejken 2008 – har haft ett enormt folkligt stöd. De handelsanställda kan räkna med samma stöd och det måste Handels ledning ta fasta på.

Jobbupproret

Ja till fasta jobb, nej till bemanningsföretag

Idag pågår tre slag om anställningstryggheten

1. Ja till fasta jobb – nej till bemanningsföretag

Abu Garcia, Marabou, Lagena, Urban Outfitters, Ålö, EuroMaint…… Listan kan göras lång på arbetsplatser där den fasta personalen bytts ut mot bemanningsföretag. Sakta men säker pågår det omfördelning från fasta arbeten till osäkrare bemanningsjobb, där sysselsättningsgrad, lön och arbetstider är omöjliga att förutsäga från en dag till en annan. Bemanningsbranschen prisas för att den skapat 60 000 ”nya” jobb. Men inga nya jobb har skapats. Det är 60 000 jobb som annars skulle ha varit kvar i de företag som nu hyr in istället.

2. Ja till fasta jobb – nej till daglöneri

Över 700 000 är idag visstidsanställda. Detta är ett gissel för många kvinnor inom kommun och landsting och en bromskloss för ungdomar som vill etablera sig i yrkeslivet. Var tredje anställd i omsorgen går på tidsbestämda anställningskontrakt och 60 % av alla unga arbetare, mellan 16-24 år, står utan de grundläggande rättigheter som en fast anställning innebär. 2003 gick för första gången visstidsanställningar om fasta anställningar som den vanligaste anställningsformen för unga arbetare. Sakta men säkert sker en förskjutning från fasta arbeten till tidsbegränsade påhugg.

3. Ja till fasta jobb – på heltid

Att kunna leva på sin anställning är ofta förknippat med möjligheten att kunna arbeta heltid. Ofrivillig deltid förkrymper människors förmåga att försörja sig själva. I värsta fall blir man beroende av föräldrar, partner eller försörjningsstöd. Särskilt hårt slår deltidsanställningarna mot kvinnliga arbetare, varav hela 45 % har en anställning som underskrider heltidsmåttet. Ungefär 200 000 arbetstagare arbetar idag ofrivillig deltid. Av dessa är 150 000 kvinnor.

Heltid ska vara en rättighet – deltid en möjlighet. Det är heller inte ovanligt att de som idag har svagast ställning på arbetsmarknaden är visstidsanställda på deltid i ett bemanningsföretag. Särskilt utnyttjas papperslösa flyktingar som helt saknar rättigheter. Motståndet mot denna utveckling växer.

I december 2009 gjorde LO-förbunden SEKO, Byggnads, Fastighets, Elektrikerna, Transport och Målarna en opinionsundersökning där 8 av 10 LO-medlemmar ville att förbunden skulle ta konflikt för att förhindra att företag säger upp personal och tar in arbetskraft via bemanningsföretag istället. Den myt som sprids om att den nya, ”flexibla” arbetsmarknaden skulle vara något folk gillar, motbevisas bl a av Akademikerförbundet SSR:s undersökning som visar att 97 % av alla arbetare vill ha fasta jobb (tillsvidareanställning). Följaktligen är det bara 3 % som självmant väljer andra anställningsformer. Det är dags att ta denna opinion på allvar. Det är dags att åter ta kamp!

Undertecknade av detta upprop kräver:

Regler vid inhyrning av arbetskraft Avtalen ska innehålla strikta regler som förstärker det fackliga inflytandet vid inhyrning och stoppar arbetsgivarens möjlighet att kringgå lagen om anställningsskydd genom att använda inhyrd arbetskraft istället för personer som har företrädesrätt enligt lagen.

På sikt måste förbudet mot privat arbetsförmedling återinföras. Fast anställning ska vara norm Begränsa andelen visstidsanställda och inhyrd personal till förmån för fler tillsvidareanställda i företagen, detta genom att begränsa andelen icke tillsvidareanställda till högst 10 % per arbetsplats.

Trygga anställningar Många har idag en otrygg ställning på arbetsmarknaden genom att de bara erbjuds tidsbegränsade anställningar med försvagat anställningsskydd. Detta gäller i särskilt hög grad ungdomar. Avtalen ska innehålla regler som förstärker anställdas rätt till tillsvidareanställning och som stoppar ett slentrianmässigt användande av tidsbegränsade anställningar.

Ingen lönedumpning Riv upp Lavaldomen. Alla arbetstagare, oavsett nationalitet, ska ha rätt till de fackligt reglerade villkor vi utverkat för våra arbetsplatser. Vi säger nej till lönedumpning.

Rätt till heltid Många kvinnor i arbetaryrken jobbar idag ofrivillig deltid. Avtalen ska stärka löntagarnas rätt till heltid vid nyanställning liksom för arbetstagare som är anställda på deltid.

Läs mer >>

Luleå: ”Rädda helgtillägget”

Den 10 september samlades drygt 60 personer utanför Strand Galleria i Luleå för att sedan demonstrera mot stadshuset under parollen ”Rädda helgtillägget”. Som Offensiv tidigare rapporterat om hotas helgtillägget för vårdanställda i Luleå kommun. Detta har mötts av ilska från de anställda. Demonstrationen den 10 september ställde politikerna till svars.

Utanför Strand talade bland andra undersköterskan David Hedberg, en av arrangörerna och medlem i Rättvisepartiet Socialisterna. En av demonstranterna var Anne-Maj Ekman som jobbar på Midskogens äldreboende:

– Det är svagt gjort av sossarna, de borde börja med att sänka lönerna högst upp. Under demonstrationen ropades talkörer som ”Vad vill vi ha? Lönen kvar!” och ”Sänka lönen det var droppen – har ni ingen skam i kroppen?”

Väl framme vid stadshuset fortsatte talkörerna i väntan på kommunalrådet Karl Petersen (S). Solveig Nilsson, som jobbar på Midskogens äldreboende, tycker nedskärningarna inte är arbetarpolitik.

– Nedskärningarna drabbar de boende hårdast och det är mindre bemanning på helgerna. Men vi tänker fortsätta att kämpa. När Karl Petersen dök upp blev han överöst med frågor om nedskärningarna. På en av frågorna svarade han att slopat helgtillägg för vissa kommer att innebära en lönehöjning.

Demonstranterna svarade med att skrattande bua ut Petersen. Efter fyra minuter sa Petersen att han inte har mer tid. En upprörd kvinna ropade då åt Petersen och frågade om han inte skulle sänka sin egen lön istället. 100-tals namn har samlats in för att rädda helgtillägget och namninsamlingen kommer att fortsätta. Nästa förhandling äger rum den 25 september och kampen kommer att fortsätta tills politikerna backar. Emma Lugnet

ArbetarInitiativet Norrbotten

ArbetarInitiativet – nytt alternativ i EU-valet En ny antikapitalistisk lista ställer upp i valet till EU-parlamentet. ArbetarInitiativet – antikapitalistiskt EU-motstånd för jobb, välfärd och klimatet. Valkandidaturen är ett samarbete mellan Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet och kommer även att ha oberoende kandidater på valsedeln. Gå till ArbetarInitiativets lokala hemsida för Norrbotten >>